Om konstkritik, Konstmuseet i norr

Del i artikelserien OM, för Konstmuseet i norr, publicerad 2015-04-01.

Går det att skriva om konst? Att översätta ett kreativt uttryck till ett annat och mena sig ha förklarat något? Att skriva om konst är som att sjunga om bowling, slår Ernst Billgren fast. Konstteori för konstnärer är som ornitologi för fåglar, skriver Barnett Newman. Dessa citat komprimerar en viktig erfarenhet av hur svårt det är att skriva. Men att skriva och läsa om konst är varken omöjligt eller onödigt. Det är livsnödvändigt. Vi är inte fåglar utan människor med ett behov av att kliva utanför oss själva och betrakta det vi gör. Konstkritik är till för att vidga samtalet om konst, det skrivs inte för enskilda konstnärer utan för alla som är intresserade av konstyttringar. Att skriva om konst är som att skriva om bowling. Allt vi gör tangerar förr eller senare språket. Orden är ett av våra bästa verktyg att greppa världen med.

När jag undervisar i skrivande säger jag att lusten är det viktigaste. Det handlar om hängivenhet, om en vilja till inkännande. Att lägga örat tätt mot konsten, låta sig färgas av den, tala verkets språk och göra det svindlande, att skapa ett parallellverk till konsten i ord. W.H. Auden menade att han bara kan skriva om sådant han känner till, men man vet inte vad man känner till och inte innan man börjar skriva om det, tillade han. Skrivandet blir på så sätt ett äventyr och en ovärderlig kunskapsbildning. När jag skriver drivs jag av en inre nödvändighet, men skrivandet är också ett hjärnans hantverk, en förmåga som övas upp och kan bli ett yrke. I skolan fick vi lära oss ett knep, med den anonyme läsaren som sitter på axeln och hela tiden ifrågasätter: Hurdå, hur menar du? Tydlighet är en förutsättning men man måste främst skapa en text man själv tycker är spännande, annars är man ute på tunn is.

Jag får ofta frågan om hur jag kan vara både konstnär och konstkritiker. Recenserar jag inte mina vänner? Nej, de flesta konstnärer jag skriver om har jag aldrig haft kontakt med. I andra lägen diskuterar redaktören och jag. Men man ska inte tro att kritiker som inte är konstnärer aldrig pratar med konstnärer. En del kritiker är också curatorer och lär känna många som verkar i branschen. Vägar korsas, men jag vill tro att det är tillräckligt högt i tak för att säga sin mening. Att rikta in sig på svärtning av en konkurrent vore en mycket osofistikerad maktanalys. Det skulle också vara själsdödande att ha en dold agenda för sitt skrivande. På litteratursidan är det betydligt vanligare, nästan en oskriven regel, att kritikerna också är utövande författare. Författare behöver inte lämna sitt medium för att recensera, till skillnad från en konstnär, påstås det. Som manusskrivande videokonstnär har jag aldrig upplevt det så.

Hur kan jag rättvist bedöma verk som skiljer sig mycket från min egen konst? Ett konstverk måste förstås på sina egna premisser, det gäller att lyssna på vad konstnären vill uttrycka och bedöma verket i förhållanden till den ambitionen. Hur kan jag skriva negativt om en konstnär som har mycket större framgång än jag själv? De flesta kritiker är inte konstnärer och borde enligt den logiken lägga ner sina pennor. Kritikern filtrerar upplevelser genom sitt personliga temperament och får ett tolkningsföreträde i kraft av sin ämneskunskap. Kritikern är en hybrid av inkännande vardagsmänniska, konstproffs och skribent. En sådan röst ska vara lojal med sina läsare, inte med konstnären som beskrivs. På så sätt blir det värderande och folkbildande uppdraget möjligt. Trots det kritiska anslaget är de flesta konstrecensioner positiva, hur kommer det sig? Det finns ett större nyhetsvärde i något som anses sevärt. Att skriva negativt är att väga varje ord på guldvåg eftersom allt kan bli ifrågasatt, men det ryms ett intressant motstånd i att skriva om det som inte når fram. Det finns också ett ansvar i att våga påpeka brister hos institutioner eller etablerade konstnärer, däremot finns det ingen mening med nöjesvåld på gräsrotsnivå.

Det sägs att konstkritiken är i kris, att den var mer betydelsefull förr. Det handlar inte så mycket om kritikens kris utan om ett paradigmskifte inom media. Gammelmedia får minskade resurser av vikande reklamintäkter och skribentarvoden är idag långt sämre än för trettio år sedan. Att vara skribent är inte lika exklusivt och tidningarna kan inte längre definiera sig som den tredje statsmakten. Det är under denna förändring som jag, första generationens invandrare och kvinna, har kunnat få en återkommande plats i dagspress. Jag är missnöjd med konstkritikens minskande utrymme, med att bråk, drev och sensationer kallas debatter och breder ut sig på det initierade samtalets bekostnad. Det långa formatet är inget självändamål för en kritiker, men för att begripliggöra sina omdömen måste det ges utrymme åt argument. Vi lever i en brytningstid där vi ännu inte hittat vägar för kvalitativt skrivande och skälig lönesättning i ett förändrat medielandskap. Alla kan skriva, ja, analfabetism är inget stort problem i Sverige, men med alla kanaler för åsikter är behovet av kritiskt tänkande och bra skribenter större än någonsin.

Magdalena Dziurlikowska