Jeff Koons, Centre Pompidou

Jeff Koons, A Retrospective, Centre Pompidou, 26 nov 2014 – 27 april 2015.
Recension publicerad 2015-04-04 i Göteborgs-Posten.

Gör en paraplydrink av Andy Warhol, Salvador Dalí, Claes Oldenburg och Marcel Duchamp. Servera i ett plastglas på en bricka i rostfritt stål. Så ser Jeff Koons konst ut. Poppig, inkluderande, samtida och arketypisk. De senaste tre decennierna har Koons verk blivit en del av det allmänna medvetandet och konstnärens närvaro i media spär på stjärnstatusen, han gör skivomslag åt Lady Gaga eller karossmönstret på en BMW. Skulpturen Balloon Dog i orange slår auktionsrekord med 390 miljoner kronor år 2013. Jeff Koons är en av de mest inflytelserika samtidskonstnärerna som delar konstvärlden i kärlek och hat.

Centre Pompidous stora retrospektiv förklarar Koons tematiskt och kronologiskt mot vit bakgrund. Generöst, begripligt och fantasilöst, men kanske nödvändigt för det breda anslagets skull. Koons arbetar i serier, och alla finns de där, den här textens omfång räcker till ett urval. En genomgående linje på utställningen är acceptans av det så kallat breda, låga och kitschiga. Avantgardistisk konst har alltid opponerat sig mot status quo och hamnat långt från den breda smaken. Koons konst är det motsatta. Han vill att vi ska titta på världen utan att döma och hans verk appellerar till en bred publik. Genom detta blir han en subversiv konstnär.

Serien Inflatables välkomnar vid tröskeln, harar och blommor, och Koons säger att han alltid uppskattat objekt som innehåller luft eftersom de är optimistiska och människoliknande. Sedan följer Pre-New, The New med dammsugare och Equilibrium med basketbollar i akvarier. Återigen finns luften där och gesten som skapar en readymade. Precis som Duchamp förflyttar han vardagsföremål till konstens sfär, men Duchamp valde objekt utifrån sin likgiltighet, Koons utifrån en emotionell laddning. Ibland kan han också gjuta av tingen i brons, som en antites till deras lätthet, och ställa readymade-begreppet på huvudet.

Statuary och Banality är två serier som utgår från souvenirer, statyetter och leksaker som Koons förstorat upp och låtit tillverka i rostfritt stål, bemålat trä eller porslin. Plötsligt gör det pyttiga anspråk på att vara stort, det vill säga viktigt. Jättefigurinen Michael Jackson and Bubbles eller en gris ledd av två änglar och Koons själv som barn kyssande grisens bak. Koons verkar förhöra publiken: Om det är kitsch, varför ler du? Om det är dåligt varför dras du till det? Att hyckla med sin smak och med tungt hjärta plocka bort barndomens skatter från prydnadshyllorna verkar vara medelklassens lott.

Kändisskapet är ännu ett verktyg för Koons att ifrågasätta konstens gränser. Tillsammans med Ilona Staller alias Cicciolina poserar han naken i fotoserien Made in Heaven. Paret gifte sig, fick en son, skilde sig och har slösat miljoner i en vårdnadstvist, men innan dess tillkom sötporren. Koons värjer sig, det handlar inte om porr utan om frigörelse. I Ilona såg han renhet eftersom hon var befriad från skuld kring det sexuella. Bilderna är välregisserade i färg, form och komposition. De visar upp en såpbubblig lycka som det är lätt att avfärda. Är det på grund av bitterhet, avundsjuka och skamkänslor?

Celebrations är ett av utställningens glänsande paradnummer. Ballon Dog i magenta eller Heart i rött och guld. Fetischismen är sublim och illusionen av lätthet upprätthålls. Ballonghunden väger ton men verkar knappt nudda marken, och den ser ut att ha uppstått av sig själv istället för att mödosamt ha tillverkats av många. Det engelska ordet ”buoyancy ”sammanfattar känslan: bärkraft, okuvlighet, livlighet, friskt sinne, spänst och en tendens att stiga. Levande varelser lockas av det som glänser, såsom vatten, men även av ädelstenar och metaller, och här finns en inneboende kyla. Vi luras av döda ting och har ofta inget bättre sätt att visa uppskattning på än med pengar.

De senaste serierna Antiquity och Gazing Ball är sprungna ur antikens gudavärld med sina grymma, ödesmättade sagor. Skulpturerna i bjärt färgad metall skapar en euforisk, smältande och sprittande stämning. De som är utförda i gips och smyckade med blå glasklot skänker ett surrealistiskt lugn. Koons arbetar med drygt hundratjugo assistenter i en ateljé där allt från träsnideri till specialgjorda datorprogram utvecklas. Han eftersträvar perfektion i varje steg i en kostsam och tidskrävande process. Att ta ett givet objekt och visa det igen smyger in en mängd nya tankar när storlek, material, färg och sättet som det är gjort på förändras drastiskt.

Koons sökte sig tidigt bort från det personliga i konsten och ville öppna upp den mot ett universellt språk, men hans verk är snarare västerländskt universella. Koons vill också nå bortom om hierarkierna och nog formar sig verken till en komplex hymn om acceptans. Men mitt i glädjeevangeliet finns det skuggor. Att vara vuxen och att prata om barndom, festligheter, gudasagor och sex väcker inte bara lusten till liv. Det väcker också mycket smärta och frågor om varför det måste göra ont. Där når Jeff Koons konst ett djup som många inte har tålamod att se.

Magdalena Dziurlikowska