Åsa Schedin, Galleri APA

Målning: På Tröskeln (detalj) – Åsa Schedin.
Text till utställningen Flickan och clownen, Åsa Schedin, april 2015.

Det psykiska rummet
Det finns rum som är mer tänkta än faktiska. Vi är där med förnimmelser och känslor snarare än med vardagsliv och logik. Det är fantasins platser med inre och yttre världar i samspel. Det är psykiska rum och vi vistas i dem för att pröva olika roller och söka vår identitet. Alla gestalter som befolkar rummen är, precis som i en dröm, olika delar av oss själva. Du är alla personer och varelser i bilden, dina känslor materialiseras och blir saker, färger, atmosfär. Åsa Schedin målar fram just en sådan verklighet. När jag målar är det som att ställa en fråga, säger hon, och målningen blir ett svar.

I målningen Ögat blev fågeln ett svar. Först syns clownens öga i en rund spegel. Clownen riktar sig ut mot världen och har en blick som söker andra. Han har en stark vilja, men är också skör. Sedan finns det vida, bländande fönstret som en hisnande möjlighet. Upptill hänger tyger, röda, rosa, brandgula och smörfärgade vindlingar i en tjock labyrint. Det kan gå ett helt liv på att ta sig igenom där. Som en försiktig aning svävar fågeln djupt inbäddad i ljuset.

Clownens utmaning
Flickan och clownen är ett omaka par eller två sidor av samma person. Clownen syns i spegeln och håller i en stav. En till stav står lutad nära flickan, men duellen uteblir, hon döljer sig bakom sitt hår. Clownen är gränsöverskridande och vill att även flickan ska gå utanför sina ramar. Hon vrider sig åt andra hållet mot rumsavskiljaren där en annan person skymtar, kanske en tryggare. Hon vet inte längre vem hon ska lyssna på. Vad är hon rädd för, vad kan hända? På tröskeln, där ligger hon på rygg, på golvet. Benen avklippta av tavlans kant, kroppen stilla och chockerande frontal som en uppstoppad docka, huvudet vridet i stel vinkel och en clownnäsa mitt i ansiktet. Kan det vara farligt att söka sin identitet, sin sexualitet? Hon tittar upp mot någon som håller i en spegel. Den som ser scenen, som både hon och spegelbilden blir förevisad för, är clownen. Fotografen är clownen när han ställer upp ett stativ i ett rum som invaderas av ljusreflexer och träden utanför. Han har mer kontakt med yttervärlden och makt nog att regissera scenen själv. Clownen bestämmer hur han ska se på saker och hans fotograferande är delvis hotfullt. Men i det psykiska rummet är ju alla gestalter delar av en och samma person, så clownen är också flickan och han vill se hur han som är hon ser ut utifrån.

Flickans väntan
Delar av kroppar, skärvor av en spegel och mjuka tyger fyller bildplanet i Bollarna. Flickans ben flankeras av två kvinnor och byxklädda mansben. Spänningsfältet mellan dem förstärks av de utkastade bollarna. Som små planeter styrs de av en dragningskraft. Är det en dotter med sina föräldrar som tvekar mitt i steget till vuxenlivet och vars barndomsbild av världen spruckit som en spegel? Tingen i Röda tavlan, vita bandet är symboler för renhet och passion medan flickan är kluven i två speglar. Hon verkar förvirrad och ensam i ett rum med rundgång. Hon försöker se sig själv utifrån för att få reda på hur andra uppfattar henne. Spegeln blir en ventil men är en falsk flyktväg eftersom rummet fortfarande är slutet. Den magiska staven är också en berättelse om möjligheter och stillastående. Flickorna har ett trollspö med vilket de kan förändra allt, men de verkar rädda för förändring. Fjärilarna som slösas bort där i rummet, tonårstiden som en dagslända och samtidigt en ocean av väntan. Cigaretten samlar flickans attribut, men är det clownen som lagt dit cigaretten vars rök skruvar en smeksam slinga? Flyktighetens symboler i ett memento mori och dagarna som försvinner likt halsbandets pärlor in i mörkret. Nattlig fond finns även i Fjädern. En flicka står på tå i ett fönster. En fjäder står i ett glas på fönsterblecket. Det är som om hon väntar på att någon ska komma och kittla henne med fjädern. Det är pirrigt att vara ung, för allt kan hända. Det är passivt att vara ung, för ingenting verkar någonsin hända. Men det stundande äventyret finns där, en pärla försvinner inte i mörkret, den hänger som ett blått litet hjärta om ankeln på foten som står på tå.

Magdalena Dziurlikowska