Rundabordsamtal med Stina Oscarson, Patrik Steorn, Sanna Rayman och Kristofer Svenberg. Moderator och skribent Magdalena Dziurlikowska.
Publicerad i tidskriften Konstnären nr 4, 2014.

MD: När Alice Bah Kuhnke presenterades stack Åsa Linderborg ut när hon sa att en kulturminister borde ha profilerat sig i kulturpolitiska frågor, vara en ideolog och en visionär. En månad senare kritiseras Alice Bah Kuhnke från många håll. Hur reagerade ni på valet av kulturminister och vad tänker ni om debatten? 

SO: Jag blev förvånad när kulturministern presenterades men kände mig också ganska blank. Debatten har handlat för lite om det Alice Bah Khunke vill göra, för det finns en ambition där, om än vagt formulerad. Det är en kulturpolitik som befinner sig långt ifrån en borgerlig agenda, den bygger på ett underifrånperspektiv, på ett demokrati- och mångfaldsarbete. Fokus i de kulturpolitiska debatterna ligger sällan på politiken, och det beror på att kulturen har fått ta över den havererade välfärdspolitiken. Den ska lösa den ekonomiska och den ekologiska hållbarheten och klassklyftorna…

SR: Folk förväntar sig inte att kulturen ska lösa allt detta. Det är en effekt av att du och andra kulturarbetare begär att politikerna ska säga vad de ska ha kulturen till. Då försöker de hitta på något fint att berätta. Varken Lena Adelsohn Liljeroth eller Alice Bah Kuhnke är skickade att måla upp visioner av hur samhället ska bli med hjälp av kulturen.

SO: Vad jag frågar är inte vad vi ska ha kulturen till, utan vad vi ska ha samhället till. Det är från Näringsdepartementet det kommer krav på mätbara resultat inom konsten och då söker man förtvivlat efter saker som går att mäta. Jag är jätterädd för den utvecklingen.

KS: Kulturpolitik tas inte på allvar i något av partierna, och därför tror jag inte att vi kommer få en kulturminister som kan lösa alla problem rakt av. Jag kommer ihåg när Lena Adelsohn Liljeroth besökte Konstfack. Det fanns enormt mycket kompetens runt henne, men när hon blev grillad kunde hon inte föra sig i den diskussionen. Det kändes som att Adelsohn Liljeroth gick en åttaårig utbildning och förmodligen lärde hon sig något.

MD: En ministerpost är inte rätt plats för utbildning. För mig känns det odemokratiskt att vi har haft flera kulturministrar som inte är insatta i kultur, eftersom det i vårt samhälle finns många som har ett stort intresse och kunnande inom humaniora och konst. Hur kommer det sig att regeringar, oavsett färg, inte tycker att det är viktigt?

SR: Det är inte Alice Bah Khunkes brist på kulturpolitiskt kunnande som legat henne i fatet, utan hennes politiska hantverk som falerat. En kulturminister är inte ett fackligt ombud för kultursfären och kulturministerposten skiljer sig inte från andra poster.

PS: En minister för ett område ska ha potentialen att inspirera det området. I den bästa av världar har en kulturminister nätverk i och erfarenhet av både kultur och politik, det behöver inte vara en motsättning.

SO: Vi kommer aldrig att ha en kulturminister som kan varenda konstart, det är mycket bättre att vi har någon som kan politik men som är bildad, som har respekt för kulturen och en idé om vad konsten kan betyda.

MD: Och där brister det, tycker jag.

SO: Nu har man parat ihop kulturen med demokratiområdet så det är en annan vinkel på det. Det är ett tydligt ställningstagande. Jag kan tycka att det är lite synd.

MD: Varför tror ni att Socialdemokraterna gav posten till Miljöpartiet som inte är särskilt profilerat inom kultur?

SR: Ren taktik. Socialdemokraterna var mer sugna på andra poster och för dem vägde kulturområdet lätt. Det är provocerande att Miljöpartiet tog en ministerpost som de inte hade en politik för.

PS: Det är en politisk förskjutning. Kulturen har haft en viktig roll i folkhemsbygget, men den uppgiften har man frångått. Vad det handlar om i grunden är vilka frågor som är nationellt viktiga. I Sverige är inte kulturen en av kärnfrågorna.

MD: Hur uppfattade ni kulturbudgeten?

KS: Jag är glad över fri entré på museerna. Det skapar offentlighet och tillgänglighet, och det öppnar upp för grupper som annars inte går dit.

SR: Myndigheten för kulturanalys, vars nedläggning jag beklagar, kunde se att det inte kom nya grupper till museerna. Det är inte heller rätt att signalera att kultur är gratis.

PS: En stor grupp som kom var de som redan gick på museerna, men det kom också nya grupper och detta ökade vartefter. Man fick ner trösklarna.

SO: För mig är det anmärkningsvärt att det inte görs några satsningar på mediapolitiken. Det skulle behövas en digital strategi för hela området. Exempelvis att slå ihop public service bolagen och låta bredbandsbolagen som tjänar pengar på innehållet betala en avgift som fördelades till de som skapar innehållet.

PS: Kulturkritiken lever ett utsatt liv. Det norska kulturrådet har inrättat kritik som ett eget stödområde. Den kritiska diskussionen behövs för att konstfältet ska vara levande. Jag skulle också vilja se förstärkningar för kulturarvet inom budgeten och en breddning av begreppet kulturarv. Det handlar inte bara om artefakter utan om dans och rörelser, politisk aktivism och journalistik. Konstnärliga fristäder är också en viktig del av kulturen.

SR: Det jag reagerar på i budgeten är satsningen på konst- och kulturverksamheter i miljonprogramsområdena. Det är en riktad konstsatsning med tydligt mottagarperspektiv och stort inflytande för medborgarna. Konstnärerna sätts inte i första rummet och konsten instrumentaliseras. Detta blir nedvärderande både mot konstnärer och förortsbefolkning. Tillgänglighet i sig är ett viktigt värde, men det finns olika sätt att förverkliga det på.

KS: När uppdragen är så färdigformulerade kan jag undra om man måste ha konstnärer för att utföra dem. Är det verkligen det vi ska ha konsten till?

MD: Varför har vi kulturpolitik? Hur ska politiken styra kulturen och när ska politikerna hålla tassarna borta?

SR: Kulturpolitik finns för att vi vill ha kultur och anser att den inte bär sig själv. Kulturpolitiken ska agera infrastruktur för kulturen i form av stöd, platser och den återväxt som sker i skolorna. Politikerna ska däremot inte styra kulturen i innehållslig mening.

KS: Kulturpolitik ska skapa möjligheter. Villkoren för kulturarbetare är för dåliga. Genom att förbättra dem skulle man också ta itu med en klassfråga. Kulturlivet befolkas av medelklassen och de som inte har råd silas bort. Endast tretton procent av studenterna på konsthögskolor har arbetarklassbakgrund.

MD: Hur ser ni på Sverigedemokraternas kulturpolitik? De ser ut att få reellt inflytande i en rad kommuner. Kommer det att påverka kulturpolitiken och stödet till samtidskonsten?

SR: Det finns ingen risk för det eftersom man inte låter dem komma fram. Dessutom är de inte speciellt professionella. Det som är farligt med SD är att de är som kung Midas fast tvärtom, allt de vidrör blir skit. När de hävdar något som är helt rätt börjar folk backa även från det. De vill att man ska värna kulturarvet, och plötsligt kan en sådan ståndpunkt bli politiskt inkorrekt, eftersom SD tycker det.

KS: Jag är trött på att diskutera dem. De har ett lobbyinflytande och det finns folk som lyssnar på dem. Det skrämmande är att de står för ett kulturförakt, som fler än SD-anhängare tycks bära på.

SO: De har ett förakt för det nyskapande och för mångfalden, och det beror på att de har en annan definition av kultur. De flesta förknippar kultur med utveckling, inte med ett konserverande och gränsbyggande. Men rent historiskt har man ofta använt kulturen till det. Det enda sättet att inte låta SD påverka är att ha en ideologisk diskussion om deras motioner.

MD: I dagens politik integreras miljö och feminism i många sammanhang. Hur skulle det se ut om frågor om kultur flätades in i olika diskussioner? Är det önskvärt och varför?

KS: Absolut. Det handlar om att få in andra aspekter i den politiska diskussionen.

SR: Det går inte att beordra att vi ska ha de eller de glasögonen på oss. Det fungerar inte.

SO: Att anlägga ett kulturperspektiv är att börja i fel ände. Vi borde se till att alla har tillgång till bildning och kunskap via en fungerande skola. På så sätt får vi en vidgning av alla frågor, inte genom att ta in kulturen via en genväg. Vi har ett dokument om de mänskliga rättigheterna, vi behöver inte fler policy-dokument.

PS: Hur får man störst synlighet för en fråga, ska den integreras eller lyftas separerat? Där måste man arbeta strategiskt på båda sätten. Feminismen och miljötänkandet är sprungna ur rörelser, man kanske skulle behöva en kulturlobby också?

MD: Är konsten politisk i sig eller bör den avhålla sig från att vara politisk?

SR: Jag har inga synpunkter på det, konsten får vara vad den vill. Däremot är det ganska vanligt med politisk konst och det kan jag tycka är trist eftersom de politiska budskapen som tas upp där är rätt banala. Sådan konst är politiskt på ett sätt som inte begriper sig på politik.

KS: Konsten måste inte nödvändigtvis vara politisk, men min uppfattning är att konsten bara är marginellt politisk idag, den är närmast apolitisk. Villkoren för konsten är för dåliga för att den ska kunna vara verkligt politisk.

SO: Jag tror inte att villkoren är för dåliga för att konsten ska vara politisk. Istället är det något i tiden som gör människor rädda. Det finns ett grundläggande fel när vi pratar om politisk konst eller politisk teater, för då avser vi bara konst som är kritisk mot det rådande systemet. Konsten som bekräftar det rådande systemet är också politisk. Att bygga jättearenor där kulturchefer skapar invigningsföreställningar med populära artister är också politisk konst. Hur kritisk man än är inom ramverket för en sådan eventkultur kommer det man gör ändå att tjäna deras syften. Konst som går den politiska maktens intressen är farlig, men istället för att det uppmärksammas betraktas den som apolitisk.

PS: Konsten kan aldrig vara någonting i sin essens utan det handlar om hur man handskas med den och vilka syften den används till. En sådan instrumentalisering av konsten sker på båda sidor. Den instrumentaliserade politiska konsten kan kännas platt och propagandamässig, precis som den konst som används av marknaden. Bra politisk konst är subversiv utan att vara förutsägbar. Anna Odells konstverk skapade en jättedebatt som var oförutsägbar.

SO: Bara genom att måla en blomma begår vi en illojal handling mot det rådande systemet. Vi är så ineffektiva vi kan vara, vi är inte produktiva i lönsamhetsbemärkelse, och därför kan jag aldrig säga att konsten är apolitisk.

MD: Många människor har svårt att tänka sig ens en dag utan musik, film, litteratur, dans eller bildkonst. Tina Ehn, miljöpartiets kulturpolitiska talesperson sa till mig innan valet att människan består till sjuttio procent av kultur. Samtidigt satsas det 0,8% av stadsbudgeten på kultur. Varför så lite?

SO: Allt handlar om prioriteringar och ett samhälles grundläggande värden. Vad man satsar på måste ställas i relation till övriga poster. Vi har ett enormt välfärdssamhälle, så även knappt en procent är mycket pengar.

KS: Jag resonerar inte alls så. Det är på tok för lite.

SR: Det skulle gärna få vara en procent för mig, men jag tror inte att det kommer bli fem eller tio procent.

MD: Det fria kulturlivet är det som varken är knutet till statliga eller kommunala institutioner eller bedriver kommersiell verksamhet. Det är främst i det fria kulturlivet som samtidskonsten skapas och många ser utställningar som produceras där. År 2009 sågs dessa utställningar av tre miljoner besökare. Det fria kulturlivet inom alla konstområden får ungefär 5% av kulturbudgeten. Hur kan den fria konsten stärka sin ställning?

KS: Här vill jag göra en liknelse med forskning. Man ger hellre pengar till det som redan är formulerat och etablerat. Nästan inga pengar går till ny forskning eller till den fria kulturen. Vi borde arbeta för att politiker inte ska vara så ignoranta inför konst och kultur.

SO: Hur ska vi kunna arbeta med det? Enda sättet är att fortsätta värna sin frihet. Det är ett ställningstagande som varje konstnär måste göra, det kan inte göras uppifrån. Som konstnär måste jag erövra min frihet varje dag, det är en kamp. Ska du vara fri och inte gå någons intressen får du rannsaka dig själv: varför gör du det här uppdraget, vad är det du vill, vilka drivkrafter har du? Självkänsla och moraliska frågor är eftersatta i konstnärsyrket eftersom det är så lätt att sälja sig till olika saker. Man får hitta en plats där man är bekväm med de kompromisser som måste göras.

KS: Man kämpar för frihet, men konsten är inte fri.

SR: För att återgå till strukturerna i det fria kulturlivet, det finns en självbild inom den fria scenkonsten att man inte är etablerad trots att en fri teater mycket väl kan vara en institution. Dessutom finns det en god samverkan mellan de stora och de små drakarna.

SO: Scenkonsten har kommit längre där än andra konstområden. Det ligger i teatrarnas uppdragsbeskrivningar att de ska samarbeta, och det är reformer som inte kostar något.

KS: Inom bildkonsten finns det inte alltid tillgång till tydliga scener när man vill röra sig bortom det självklara. Jag har varit på så många samtal om konst och ekonomi och känt att det som sägs inte är relevant för det sätt som jag arbetar med konst på.

MD: Vilka är de viktigaste politiska konst– och kulturfrågorna nu?

SO: Att koppla ihop kulturpolitiken med bildning och utbildningspolitik. Att hitta en digital strategi för mediapolitiken och koppla den till kvalitet. Att göra det lättare att få pengar till verksamhet istället för att sponsra byggnader. I många svenska städer finns arenor som betalas med skattepengar. De får förlustbidrag för att finnas. Vad skulle inte de här pengarna kunna göra om de omsattes i kulturverksamhet? Verksamhet ses inte som en investering, men en byggnad gör det. Det är ett tankefel.

PS: Som institutionschef kan jag bekräfta detta. Det är oerhört problematiskt.

KS: Det viktigaste för mig är att förbättra villkoren för kulturutövare. Mycket kompetens inom kulturområdet desarmeras genom instrumentalisering. Kulturarbetare är inte fria utan placeras in i arbeten där kulturen ska tjäna någon annans syften. Man borde erkänna kulturen som ett kunskapsområde.

SR: Skolan är det mest centrala. Det andra jag tänker på är privata pengar. Vi har en mycket eftersatt mecenatkultur i Sverige, och där kan vi lära av andra nationer. I Sverige uppfattas kulturen som något staten tar hand om, inte som ett samhällsansvar för var och en. Men det är viktigt att alla är med där och drar ett lass för att kulturen ska bli en samhällsbyggande faktor. Visst, stora elefanter stödjer varandra, Volvo sponsrar Göteborgsoperan, men det som inte finns är ett naturligt utbyte på de lägre nivåerna.

PS: Det är en utmaning att få stöd från privata marknadskrafter i offentlig kulturpolitik. Museer och konsthallar lägger ner mycket arbete för att utveckla kontakter med enskilda finansiärer. De ekonomiska strukturernas förändring i samhället har inneburit en omförhandling av gränsdragningar mellan det privata och offentliga, och det påverkar kulturpolitiken. Det rör inte bara finansieringen, utan även hur publiken tilltalas, där frågor om representation och social inkludering kommer in.

MD: Hur kommer eftervärlden att se på den kulturpolitik som bedrivs idag?

SO: Det beror helt på var skolkrisen tar vägen. Antingen kommer vi att bygga upp det vi har raserat. Vi gick ju mot en mer jämlik skola och kunskapsnivå som förstördes med kommunaliseringen av skolan och friskolereformen. Eller, om vi inte gör något åt skolkrisen, kommer vi att få ännu större bildningsklyftor och då har vi ett allvarligt demokratiproblem.

KS: Kulturpolitiken som förs idag är undermålig. Politiken i stort handlar mest om ekonomi och jobb, men om vi ska bygga ett samhälle så är kulturen viktig eftersom den bidrar med mångfald. Konst och kultur kan skapa utrymme för andra värden, för det som annars blir uppätet av mer dominerade intressen. Men den här processen kan inte ske om inte konsten får stöd från politiskt håll. Jag hoppas på en framtid där kulturpolitik värderas högre.

Magdalena Dziurlikowska