Hennes mörka, vresiga palett har beskrivits många gånger. Hennes penselföring där expressionism flätas med kubism och egna formexperiment modelleras fram. Själv sa hon att måla var lika svårt ”som att riva smör ur elden”. Men också att det hon ville säga med bilderna inte kunde uttryckas på annat sätt, och därför slet hon med den obändiga färgen.

Vera Nilsson föddes 1888, hon upplevde världskrig, modernism och kvinnlig emancipation. Hon levde med sin tid, nära de storpolitiska skeendena och var lyhörd för det som hände i hennes omedelbara närhet. För den breda publiken blev hon känd och utskälld som barnmålare. En av de första salarna på utställningen är tillägnad Ginga, grönt ansikte, blåskimrande ögon och klarröd kolt. I katalogen ett svartvitt foto av dottern Christina, så lik Vera målade henne! Hur porträttlikheten går igen mitt i det fria, expressiva. Till detta kommer likheten Ginga delar med alla barn, hur hon allvarligt, mödosamt känner på världen med alla sina sinnen. Rummet som barnet befinner sig i öppnas ofta mot en utsikt, ibland mot ett landskap taget från en helt annan plats. Kompositionerna blir nästan övermäktiga, det lilla barnet och världen som vräker sin stora kropp utanför fönstret. Vera Nilssons gåtfulla känsla för natur och människor ljuder än i det svenska måleriet via Dick Bengtsson, Lena Cronqvist och Karin Mamma Andersson.

Italien, Spanien, Paris och Köpenhamn. Resorna och stipendievistelserna för att se konst, hitta nya motiv och komma bort från den svenska isoleringen. Den rödvioletta Gata i Malaga i flera versioner där småflickor tigger ihop pengar med sin dans, där gatan reser sig som en vägg, männen blir skyhöga och molnen vrider sig. Det manieristiska, uppskruvade känsloläget hämtat från El Greco. I Paris tar hon till sig kubismen, men den största influensen var Van Gogh som hon ser på en utställning i Tyskland. Efter vinterbete på kontinenten tillbringade Vera Nilsson somrarna på Öland, som blev en livslång kärlek. I duk efter duk skildrar hon jorden, husen och himlen. Skyarna lika påtagliga som leran därunder. I Värmland tar massiva skogar över bildytan, när hon vistas på Tjörn blir färgen skir, småfläckig av ljus och vatten. Sin första egna bostad skaffade Vera Nilsson vid fyrtio års ålder på Söder i Stockholm. Utsikterna mot de andra husen med en krukväxt i förgrunden dominerar stadsmotiven. Hon slog sig dock aldrig till ro utan fortsatte att vara världsmedborgare.

De utomeuropeiska influenserna och resan till Senegal som hon gör i sextioårsåldern redovisas i teckningar och måleri. Hon var en vit kvinna som avbildade svarta män i en kubistisk stil som överdrev läpparnas storlek och det är, som Mikaela Lundahl skriver i katalogen, frestande att vara anakronistiskt efterklok. Förundran inför en annan kultur, solidariteten med Negritudé-rörelsen och mötet med det främmande, som passade avantgardets behov av att skandalisera, skulle räcka för en hel utställning. Nu svingar sig hängningen över till ett stråk som löper genom Vera Nilssons liv och intensifieras i slutet: det politiska engagemanget. Hon gjorde antikrigsmålningar, fresker och propagandaaffischer. Smakprov på detta viktiga arbete, som tyvärr inte kan mäta sig konstnärligt med hennes tidigare måleri, finns i första och sista salen. Nittio år gammal startar hon en vykortskampanj för fred, och avlider mitt i steget.

På Liljevalchs konsthall kan man se en människa som ville vara del av en förändring och var beredd att kämpa för det. Vera Nilsson bröt ny mark i flera avseenden, konstnärligt, feministiskt och politiskt. Hon värjde sig mot många konventioner men trots det, eller kanske på grund av sin omutlighet blev hon som första kvinna invald i Konstakademin 1954. Oavsett framgångarna förblev hon mycket självkritisk. Ständigt i färd med att ändra teknik, tvivla, slänga eller hänga misslyckade målningar uppochner i ateljén så att de inte störde. Kraven var också höga på köparna av hennes konst, hon ville försäkra sig om att ägarna förstod den och hon förbehöll sig rätten att ändra i målningarna även efter det att de blev sålda. Separatutställningar hade hon bara ett fåtal eftersom de störde arbetsron. Med andra ord finns nu en ovanlig chans att se en mästerlig och hängiven målare, som tyvärr inte längre kan kräva att själv få disponera sina dukar och ett rum som kan låsas, så som hon gjorde en gång på museet i Jönköping 1960.

Magdalena Dziurlikowska