Ett sätt att leva, Moderna Museet, 6 sept–15 feb 2015. Anders Petersen, Fotografiska, 5 sept–16 nov 2015. Recension publicerad 2014-10-14 i Göteborgs-Posten.

Svartvitt per kvadratmeter, slag i slag öppnar två stora fotoutställningar i Stockholm och bjuder på en stark strömning i svenskt fotografi. Ett sätt att leva… på Moderna Museet åskådliggör släktträdet av fotografer på gränsen mellan det dokumentära och mer personliga, konstnärliga projekt. Den stilbildande Strömholm menade att fotografi var en livsstil och att alla hans bilder var ett sorts självporträtt. Anders Petersen, hans främsta elev som presenteras på Moderna och får en separatutställning på Fotografiska, förstod sin lärare exakt. För Petersen är mötet det centrala och kameran en dörröppnare. Han vill lära känna och förstå istället för att kura i buskarna med teleobjektiv.

Några som däremot gömmer sig för varandra är Moderna och Fotografiska. Inga växlar dras på varandras utställningar, inte ens på den konkurrenssituation som uppstår. Att de gräver i samma fotohistoria samtidigt och har samma mörklila färg på väggarna sägs vara en slump. Synd, ett samarbete eller åtminstone en dialog hade berikat båda. Moderna Museet har ett försprång i att kontextualisera, plocka fram kvinnorna och berätta. Deras tjugonio fotografer sätts in i ett sammanhang där stil och arbetssätt jämförs. Fotografiska satsar som vanligt på en hyllande separatutställning av en enskild, oftast manlig storhet. På ett ytligt plan är det lättare att ta till sig Fotografiskas utställning, men snart infinner sig en tomhet. Törsten efter ord och omvärld. Vad kan de här bilderna betyda och i vilket samhälle är de skapade?

Fixstjärnorna Strömholms och Petersens mest kända fotosviter är Vännerna på Place Blanche respektive Café Lehmitz. Båda serierna skildrar marginaliserade människor, transsexuella och prostituerade i 60-talets Paris respektive alkoholiserade, småkriminella och prostituerade i Hamburg under samma tid. ”Att jag fotograferar marginaliserade människor är en stor missuppfattning, jag söker mig till det som jag finner en hemhörighet i”, säger Petersen. Behöver det vara en motsättning? Petersen har hela tiden rört sig i utkanterna. På mentalsjukhus, fängelser, kringresande cirkusar eller bland allmänt bohemiska livsöden som i den senaste serien City Diary från 2000-talet. En journalist sa en gång till Petersen att han inte känner medlidande när han tittar på bilderna. Bra, replikerade fotografen, det ska inte bli någon socialporr, och menade att han istället vill visa på sociala situationer som är resultatet av ett system som bara vet om pengar, och att vi måste kämpa mot ett sådant system. På Café Lehmitz fanns förutom lidandet massor av mänsklig värme. Också Strömholms fotografier från Place Blanche utstrålar ömhet och stolthet. Det är hans vänner och han strider för deras sak.

De andra fotograferna som presenteras på Moderna Museet är också samhällsengagerade och historien spänner över ett halvt sekel. Yngve Baums varvsarbetare och Odd Uhrboms projekt Gruva där Sara Lidman skrev texterna. Ann Christine Eeks skildringar av glesbygd på Balkan och Inta Rukas lettiska landsbygdskultur som är på väg att försvinna. Kenneth Gustavssons och Gunnar Smolianskys stadsbilder av det som en gång var. Och alla projekt där kameran vänds inåt och det personliga blir politiskt. Eva Klassons närbilder av sin egen kropp och olika känslotillstånd, Nan Goldin som tar in feminismen i nattens allvarliga lekar och Anna Claréns existentiellt mättade familjesituationer. Modernas val av fotografer famnar mycket men det saknas ett intresse för samtidens pressfoto. Var är dagens motsvarigheter till dåtidens samhällsreportage, var är fotografer som Paul Hansen?

Moderna Museets utställning är rik på upptäckter men de som glänser starkast är de som utlämnar sig mest, som går rakt in i smärtan och som samtidigt är mitt i festen. Återigen Strömholm, Petersen, och Goldin som värdig arvtagare. Och den viktigaste frågan kvarstår, vad är det som gör dessa impressioner från de så kallade utkanterna så firade i samhällets välordnade mittfåra? Exotismen i det förbjudna och farliga är bara ett första skrap på ytan. Kan det istället vara en längtan till ett ogarderat tillstånd av samhörighet utan positioneringar där känslor levs ut och där tillvaron skapas ny varje dag. Vart måste man gå för att hitta en sådan plats? Till dem som är så undanskuffade att dem inte har något att förlora och till de som ännu inte tagit steget in fullt ut, ungdomarna. Vi har alltså byggt ett trångt samhälle efter fel måttstockar, vi som är innanför längtar ut och de som är utanför betalar ett högt pris. Utställningarna på Moderna och Fotografiska visar detta med all tydlighet men adresserar det inte i ord.

Magdalena Dziurlikowska