Helmut Newton, Fotografiska, 31 maj – 29 sept, 2013.
Recension publicerad 2013-06-15 i Göteborgs-Posten.

”Amerikanska kvinnor har inga bröstvårtor, ingen fitta, de röker inte, dricker inte, de gör inte någonting.” Helmut Newton öser galla över modebildcensuren och filmas flitigt av sin fru June. De har varit gifta i femtio år och hon får ofta frågan om svartsjuka. Den enda gången jag blev orolig, förklarar hon, var när han började fotografera blommor. På öppningsfotot till utställningen finns Helmut i gubbslemmig trenchcoat, en manieristiskt långsmal modell och en uttråkad June. Jag är en pornograf, kan den gränslösa modefotografen utbrista, och vidare, jag är en voyeur, och de fotografer som inte erkänner att de också är det är idioter! Det är en lekande best som träder fram i den stundtals charmiga men väldigt flamsiga filmen av June. Men Fotografiskas stora exposé går vidare och visar Helmut Newton som en kall stjärna och elegant. En dandy som låtsas dekadens i kristallkronornas sken.

Vid det första ögonkastet finns den knivskarpa ytan, de vassa naglarna, den tomma blicken, stilettklackarna, pälsarna, lyxbilarna och barockstolarna. Poserandet sker i italienska trädgårdar, sekelskifteshotell eller vid något annat dyrt. Den utannonserade provokationen hamnar snett, bilderna känns inte subversiva för allas bästa utan ett långfinger åt dem som inte uppskattar att vaska champagne eller cruisa i BMW. Och sexet förstås, också det en abstrakt koreografi uppstagad av fetischer och rollspel.

Vid andra ögonkastet händer det mer. Sprickan i perfektionen och den nya tidens utsuddande av gränsen mellan mode, porr och porträtt. Helmut Newton var stilikonen hos Vogue, Elle, Harper’s Bazaar samtidigt som han fotograferade åt Playboy. Time Magazine kallade honom The King of Kink, och detta påverkade modeskapare som Yves Saint Laurent, Helmut Lang och Tom Ford. På 60- och 70-talet var den nakna kroppen en symbol för frigjordhet, när bilderna nu visas som en kittling blir det också en stridsfråga. Modellen Laura går nerför en gata i Paris, hennes öppna pälskappa blottar ännu en pälsdetalj, den mellan benen. Bilden är dålig enligt olika klassiska kriterier, men trollbindande i sin blandning av nonchalans och blick för skönhet. Det bästa modefotot, säger Helmut Newton, ser inte ut som ett sådant, utan som en paparazzi-bild, en nyhetsbild eller en stillbild ur en film… I Fotografiskas utställning exponeras en kavalkad av Newtons bilder, inga jämförelser med andra genrer eller fotografer, inga tankeväckande hängningar eller initierade texter om bakgrunden till bilderna. För att på djupet förstå ett så inflytelserikt och bångstyrigt arv skulle det krävas mer eftertanke och känslighet.

Newtons tidigaste inspirationskällor var nazisterna bildspråk (enligt honom själv), film noir och Brassaï. Han föddes i Tyskland, växte upp i Australien och sökte sin stil i Paris. Framförallt var det kvinnan som sexuell varelse och maktsymbol som intresserade honom. Han sa ofta till de nakna modellerna att stå med händerna lite fritt från höfterna, the gunfighter stand, som om de skulle dra en pistol. Hans stora serie Big Nudes är inspirerad av polisfoton på Baader-Meinhof-ligan, strikta, statuariska helfigursbilder för tydlig identifikation. Kvinnan i Newtons bilder är en dröm om Amazonen, med brösten i behåll. Hon är lång, uppkäftig, vrålstark, hårig, inoljad, högklackad och hårt dirigerad. En krock mellan auktoritet och underkastelse. June berättar att Helmut älskade stora kvinnor, både som skulpturer, på målningar och de levande, särskilt de levande eftersom han kunde manipulera dem. När modeller klagade på att de inte kände igen sig själva i bilderna svarade han att han inte var intresserad av vilka de var. Istället formade han en egen dominatrix, för vad kan vara större än att dominera en Amazon?

Den sadomasochistiska subkulturen kom upp i dagsljuset med Newtons bilder, eller i ännu mer penetrerande belysning. Med röntgenfotografi avbildade han fötter i flamboyant högklackade skor. Deformerade benknotor och metall, våld som mode, sex som mode. Döden i form av uppblåsbara dockor eller skyltdockor arrangerade mot varandra i en sorts livsgnista. Spelet mellan de demoniskt lössläppta kvinnorna och deras aparta män som liknar stenstoder. Männen i Newtons bilder är för övrigt lika hårt hållna som kvinnorna. De uppträder som solitära butlers i staden eller som ett köttigt landskap av virila leksaker på en strand. Kvinnan kan närma sig dem naken eller i manskläder. Eller så är kvinnan självtillräcklig, naken möter hon sin tvillingsyster i kostym, i en lesbisk flirt på en nattlig gata. Men ingenting är befriande frivolt, allt är tyglat och farligt.

Newtons fotoböcker heter saker som White Women, Sleepless Nights och Big Nudes. Om jag skulle leva som mina fotografier hade jag dött för länge sedan, suckar han, dessa excesser… Helmut Newton dog 83 år gammal när han förlorade kontrollen över sin Cadillac i Beverly Hills. Nio år senare gör Fotografiska en välfylld och elegant retrospektiv enligt sitt vanliga koncept, vackra bilder uppsmackade på väggarna och inget tjafs.

Magdalena Dziurlikowska