Soffa, Studio 65, Leonardo. Pop Konst Design, Moderna Museet, 29 jun – 22 sept 2013.
Publicerad 2013-07-23 i Göteborgs-Posten.

Popular Realism, Vulgarists, Polymaterialism eller New Dreamers. Barnet Pop-konst föddes på 60-talet och fick snabbt många namn. Pop handlar om en vardag genomsyrad av massmedia, reklam, bilar, serieteckningar, rymdresor, Hollywood och hushållsapparater. En värld besatt av konsumtion och glansig yta. Det vulgära i neonskyltarnas löften och den glittriga drömmen om framsteget. Pop omfamnar i första hand inte verkligheten, utan det overkliga, det redan destillerade.

Pop-konsten fick sin upptakt i London med The Independent Group som ville skapa en gränsöverskridande estetik, men snart flyttades fokus tvärs över Atlanten och popen blev intimt sammanflätad med den amerikanska livsstilen. Moderna Museet i Stockholm trädde in på konstscenen som en tidig aktör i lanseringen av det nya, och nu femtio år senare knyter man an till en legendarisk historia. Utställningen Pop Konst Design har alla chanser att urarta till det nostalgiska, men svänger undan med bravur. Salarna är fyllda med läckra ting, goda att tänka med. Konst, design eller mitt emellan, alla föremål grupperade i estetiska tablåer som leder besökaren genom en rikedom av teman.

Den massproducerade varan och dess grepp om människans själ är en av pop-konstens främsta inspirationskällor. Jasper Johns, Robert Rauschenberg och Andy Warhol prövade sina vingar med att skapa installationer av varor i skyltfönster längs Femte avenyn i New York. Ed Ruscha, James Rosenquist och Richard Hamilton hade ett förflutet som designers innan de blev bildkonstnärer. Förpackningarna, reklamen och skyltarna sögs plötsligt upp av den höga konsten, den som tidigare hade föraktat undervegetationen av bilder. Bakgrunden till allt detta var en sorts strid. För att undvika lågkonjunktur i relativ fredstid bombarderade USA civilbefolkningen med produkter. I den hårda marknadsföringen blev varorna ikoner och symboler. TV, Tupperware, Coca-Cola, och alla, från den rikaste till den fattigaste använde sig av samma saker. Pop-konsten älskade att hata det kommersiella, den upphöjde och örfilade marknaden i samma gest.

Två av dessa produkter, TV:n och bilen, komprimerade och expanderade världen. De snabba bildsekvenserna man såg från vardagsrumsfåtöljen eller från förarsätet påverkade konsten och gjorde collagens rytm seriell. Andy Warhols upprepiga tapeter där det som mångfaldigas urlakas på mening eller Ed Ruschas svartvita fotodokumentation av Alla byggnader på Sunset Strip. Bilen som fetisch istället för farkost fångade Judy Chicagos intresse när hon målade abstrakt och dekorativt på en bilhuv. Verket är typiskt för pop-konstens svävande mellan målning och skulptur och pendling från bruksföremål till konst. TV:n blev också en fetisch, ett altare för kändisar och stereotyper. Jann Haworth återskapade dessa klichéer i sydda skulpturer, en surfare, en cheerleader, eller en cowboy, som här på utställningen. Tillsammans med sin man Peter Blake formgav hon också omslaget till Beatles Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band, ett emblem för den första ungdomsgenerationen, för vågen av popmusik, mode och droger. Eran skildras med affischer, omslag och urklipp men även med skulpturer av fimpar och piller, av Clas Oldenburg och Studio DA.

Ett privatliv i konsumtionens och lustens tecken utkristalliserade sig, och kanske är det därför det finns så många sittmöbler på utställningen. Fåtöljer som förhöjer det avskilda, Eero Aarnios Åskbollen och Pastillen, eller Allen Jones skandalskapande pinuppa i fiberglas med benen i vädret och en sittdyna över rumpan. Men också den amerikanska flaggsoffan av Studio 65, en svängande tingest i snabbslitet material, som provocerade vid tiden för Vietnamkriget. Och till sist, bakom allt detta, människan. Individens djup är inget stort ämne i pop-konsten, men i det sista rummet finns det förklarat i form av synen på kvinnan och på kroppen. Färggrant mot vitt avtecknar sig de raffinerade fragmenten för åtrå eller ironi. Röda läppar, gyllene tumme eller bleka knän, av Tom Wesselmann, César och Oldenburg. Det som leder vidare in i nästa epok är tendenserna till postmodernism och poesi, Roy Lichtensteins lek med det antika arvet där allt avbildas med målade rasterpunkter och Barbro Östlihns finstämda målningar av ett tornande legoslott eller en barockpark sedd ovanifrån.

Oavsett var pop-konsten brast eller vad den avlöstes av är dess frågor, glorifieringar och lustmord aktuella än idag. Vi fortsätter att drunkna i kommersialism, populärkultur, kändisvurm och identitetskriser. Utställningen Pop Konst Design tar väl hand om den rika floran av uttryck under ett viktigt skede i det moderna samhällets utveckling. Idéhistorian blir konkret i utsökt vackra och humoristiska sammanställningar av objekt som fortsätter att gäcka.

Magdalena Dziurlikowska