Niki de Saint Phalle, Moderna Museet, 20 april – 1 dec, 2013.
Recension publicerad 2013-05-17 i Göteborgs-Posten.

Färgglada och frodiga står Nanorna som Niki de Saint Phalle skulpterade utanför Moderna Museet i Stockholm och vid Centre Pompidou i Paris. Och i Italien finns Tarot-trädgården där kortlekens figurer vuxit ut till glittrande väna monster. Saint Phalle vägleddes av leken, det livsbejakande och jublande men även av svärta och själsliga sår. På Moderna Museets minnesutställning går dessa krafter hand i hand.

Niki de Saint Phalle var en udda fågel. Hon föddes på ett slott utanför Paris, men växte upp i USA, där den adliga utblottade familjen kom på fötter igen. Saint Phalle relegerades från skolor, rymde och gifte sig med en författare vid arton års ålder, var covergirl åt Vogue och Life, födde två barn, blev deprimerad av den borgerliga livsstilen och lämnade familjen för att skapa konst med Jean Tinguely. Saint Phalles konstnärsbana börjar i terapiverkstaden på ett sjukhus. Hon målade inte för att bli konstnär utan för att finna en identitet, en livsprincip. Vänner och museer blev hennes universitet, skulptören Tinguely hennes livskamrat och samarbetspartner.

De tidigaste verken av Saint Phalle är myllrande, aggressiva collage och skjutmålningar. Först byggde hon upp en yta med färgsäckar bakom lager av gips för att sedan svira om till vit superhjältinnedräkt och skjuta så att verken blödde. All smärta och vrede som hade samlats under åren, över patriarkatet, kyrkans maktfullkomlighet, kvinnans utsatta position och Sovjets hot att placera kärnvapenmissiler på Kuba, allt hälldes ner i målningarna och pepprades med hagel. I den drygt timslånga filmen Daddy vecklar Saint Phalle ut de inre sargade landskapen. Med surrealistisk stil och mild Marquis de Sade-anda hämnas den vuxna Saint Phalle de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn av sin far.

Efter sorgen och våldet kom Nanorna in i Saint Phalles liv. Kulmen nåddes med HON – en katedral på Moderna Museet 1966. I ett samarbetsprojekt med den legendariske museichefen Pontus Hultén och med sin man Jean Tinguely skapade Saint Phalle en super-Nana på rygg. Över ingången mellan kvinnans ben stod skrivet ”Ont till de som ont tänker”. Inne i magen fanns ett konstgalleri med förfalskningar, samtliga målade av Ulf Linde, en guldfiskdamm, en bar, Greta Garbos första film och en hjärna i trä som styrdes av motorer och som PO Ultvedt hade byggt. Tidens åsikter gick isär om jättinnan, detta njutande påskägg med litet huvud. Var det en befrielse av kvinnan eller ett befästande av myten? Nu minns Moderna Museet HON med film, foton, tidningsurklipp och ett litet brottstycke, en relik. I backspegeln framstår projektet som en triumf för konstens frihet och en av museets mest uppmärksammade utställningar.

På den sista salens gula väggar strålar liv och verk åter samman i måleri, skulptur, teckningar och anteckningar. Saint Phalle förebådade devisen om att det personliga är det politiska, vilket var för tidigt i 60-talets svala pop-konst. Men inte heller 70-talet blev hennes rätta element. Hon gled igenom hippievågen i skräddarsydda Dior-klänningar, som underminerade hennes konstnärliga trovärdighet, och intresserade sig mer för spåkort än protestmarscher. De sista tjugo åren av sitt liv ägnade hon åt Tarot-trädgården i Toscana. Inspirerad av Antoni Gaudí och särlingen Joseph Ferdinand Cheval skapade hon sitt drömslott och kom så småningom att bo i magen på en stor sfinx-skulptur.

Saint Phalle hade en avundsvärd förmåga att göra sig av med det som band henne, exempelvis relationer, säger Anna-Lena Wibom, Pontus Hulténs hustru. Hon var inte speciellt stark, varken psykiskt eller fysiskt, men hade en envis förtvivlan. Lungsjuk av polyesterångor fortsatte hon med sitt livsverk. Jean Tinguely bistod henne konstnärligt och de förblev gifta, även om båda hade andra älskare. Saint Phalle har sagt att deras samarbete var en gåva från gudarna, och att det färgats av den kärlek och rivalitet som alltid funnits mellan dem. Det Saint Phalle efterlämnade när hon dog år 2002 var ett arv av glädjetjut och ångestvrål. Mitt i kaos försökte hon skapa poetisk ordning med ett vildvuxet, anarkistiskt regelverk. En del av detta förvaltas av Moderna Museet och bjuds nu på silverbricka. Utställningen är entusiasmerande men Saint Phalles originalitet blomstrar inte så som den gjorde i hennes liv.

Magdalena Dziurlikowska