Katarzyna Kozyra, I konsten blir drömmar verklighet, Kulturhuset, 29 sept-6 jan 2012/13.
Publicerad 2012-10-25 i Göteborgs-Posten.

Katarzyna Kozyra väljer det svåra i sin konst, åldrande och död, hbt-frågor eller sin egen cancersjuka kropp. I hemlandet Polen har hon mött både protester och framgång. Nu verksam i Berlin har hon en internationell karriär som Kulturhusets utställning försöker spegla.

Kozyra slog igenom med videoinstallationen Men’s Bathhouse som fick hederspriset på Venedigbiennalen 1999. Utklädd till man smygfilmade hon halvnakna män på Gellertbadet i Budapest. Det flerkanaliga videoverket är snyggt men blir snabbt tråkigt, männen softar och lokalerna utgör en vacker fond. I informationen står det att verket ”väcker frågor om moral och det privata, om könsfördomar och hur vi ser på manlig respektive kvinnlig nakenhet.” men verket är så vagt uttryckt att det inte väcker speciellt mycket alls.

I videon Cheerleader spelar Kozyra en hejarklackstjej som dansar i ett manligt omklädningsrum. Killarna ignorerar henne, men när hon byter skepnad till en tjock, gammal kvinna står de i giv akt, och när hon bär en penisattrapp hejar de på henne. Att koppla på en queerdiskurs låter sig göras men det hela känns mest pinsamt. I det nyare projektet In Art Dreams Come True prövar Kozyra sin röst och sin kvinnlighet ledsagad av operasångaren Pitulej och Berlins färgstarka dragqueen Gloria Viagra. Filmerna innehåller kastrationsscener, dvärgar och 1700-talsklänningar men det blir en slapstick som sparkar in öppna dörrar snarare än ”utforskning” värd namnet.

Till Kozyras försvar kan sägas att hon är orädd och blottar sin mänsklighet i olika roller. Mest drabbande är när hon avklädd och cancersjuk parafraserar Manets målning Olympia. Ytterligare en parafras är videoinstallationen med åldrade dansare som liggande i sängar gestaltar Stravinskijs Våroffer med Nizjinskijs krävande koreografi. Baletten handlar om ett liv som offras och Kozyras verk skulle kunnat gå på djupet om det inte vore för alla könsattrapper och den ryckiga stop motion-tekniken.

Katarzyna Kozyras konstnärskap grundar sig tyvärr på alltför stor tillit till one-liners och teoribildning och alltför lite på känsla för gestaltning.

Magdalena Dziurlikowska