Picasso vs Duchamp, He was wrong, Moderna Museet, 25 aug – 3 mars 2012-2013.
Publicerad 2012-10-19 i Göteborgs-Posten.
På utställningsaffischen står de barbröstade och tjuriga som två boxare, Pablo Picasso och Marcel Duchamp. Anklagelsen ”He was wrong” slungas mellan dem i luften. Picasso lär ha yttrat de lakoniska orden när han nåddes av nyheten om Duchamps död. Dum som en målare, skulle Duchamp kunna ha replikerat, ett franskt ordstäv som sätter en rubrik i utställningskatalogen men aldrig användes i stridens hetta. Någon öppen konfrontation utspelade sig inte heller mellan de två konstnärerna, de kände varandra men duellerade inte. Deras konflikt var istället ett långdraget ställningskrig mellan två konstbegrepp snarare än mellan två män.
Picasso företrädde den storblommande modernismen med färger, former, virtuosa linjer och chockerande omgestaltningar av bildrummet. Hans revolution, kubismen, gällde avbildningens principer och utspelade sig inom tavelramar. Hans liv kalkerade den romantiska berättelsen om en karismatisk mästare med gudabenådat handlag. Picasso sopade mattan med sina medtävlare vad gäller verkproduktion, nydaning, mytbildning och älskarinnor. Men Duchamp kunde han inte rå på, de tävlade inte i samma kategori. Marcel Duchamp var postmodern och queer innan etiketterna fanns, han förhöll sig distanserat till konsten och till känslostormarna. Att röka pipa, spela schack och filosofera kring språkets relation till tingen var hans melodi. Duchamp kände sig inte bekväm i konstnärsrollen och arbetade sporadiskt, likväl kom han att revolutionera konstbegreppet genom att ifrågasätta gränsen mellan konst och annan verklighet. Hans främsta arbetsmaterial var orden, den intellektuella leken, och saker gjorda av andra händer än de egna. Med dessa ingredienser skapade han sina kända ”readymades”
På Moderna Museets utställning möts kontrahenterna i mittensalen med stora fotografier på de båda, en tidsaxel i form av ett lyckohjul och citat på väggarna. ”Ge mig ett museum och jag fyller upp det” kunde Picasso utbrista. ”Egentligen gjorde jag bara tretton (readymades) under fyrtio år av mitt liv, så det är inte mycket till sysselsättning” sa Duchamp med glimten i ögat. Picasso återges i färg, iförd tjurmask på en sandstrand. Duchamp möter betraktarna i ett svartvitt porträtt med tjurhorn formade av tvållödder. På tidssnurran står det att de träffades första gången 1912. I övrigt formar sig mötet mellan Duchamp och Picasso till två separatutställningar. Picassos målningar, skulpturer och teckningar återfinns i en intim labyrint, tänkt att anspela på myten om Minotaurus, en viktig inspirationskälla för konstnären. Duchamps del av utställningen blir en liten skattkammare. Moderna Museet äger ett trettiotal verk attribuerade till Duchamp och detta gör samlingen till en av världens främsta. Intresset för Duchamp leder tillbaka till museichefen Pontus Hultén och till konstteoretikern Ulf Lindes arbete med Duchamp-repliker vilka gillades och signerades av konstnären.
Genom att pendla mellan dessa två utställningskamrar får betraktaren bilda sig sin egen uppfattning om skillnaderna. Och skillnaderna är tydliga, men hade kunnat utvecklas om Picasso och Duchamp fick vistas skuldra mot skuldra i salarna och om utställningen tematiserats. Det som också hade framträtt vid en icke-polariserande hängning skulle varit myntets baksida, likheterna. Picasso och Duchamp må vara gjorda av olika materia, men de var ändå barn av tidsandan och deras verk har samma patina av 1900-talets första hälft. De förde sina parallella revolutioner, de var inte överens i sakfrågor, men intresserade sig båda för konstbegreppets utvidgning. De verkade i samma nyckfulla konstvärld där det oväntade är regel och där tidens behandling är omild. De hade båda ett tydligt intresse för erotik, men detta tema faller, precis som flera andra mellan stolarna.
Vid tiden för deras första möte hade Duchamp visat framfötterna som kubistisk målare och Picasso rekommenderade honom till New Yorks tongivande konstutställning The Armory Show. Flera decennier senare skriver Duchamp om Picasso: ”I sitt sökande efter övernaturlig estetisk känsla söker sig idag tusentals människor till Picasso, som aldrig gör dem besvikna.” Moderna Museets utställning väjer inte för några uppgifter om skillnader eller likhet, men man drar heller inte de yttersta konsekvenserna av jämförelsen mellan konstnärerna. Picassos riktige rival var aldrig Duchamp, den han mätte sig med var Matisse. Visst blev Picassos linje besegrad av det Duchamp sådde fröet till, av konceptkonsten och den institutionella konstteorin, men Picassos revansch är hans breda förankring i en mindre akademisk konstvärld. Duchamp och Picasso möttes aldrig som de boxare man vill framställa dem som, de var mästare inom olika grenar under paraplybeteckningen konst. Men det som komplicerar tävlingen, som gör den orättvis och intressant, är att den höga konstens prispall bara verkar ha plats för ett uttryck och en teoribildning i taget, samtidigt som dess utövare diversifierar sig på en mängd olika sätt.
Magdalena Dziurlikowska