Bertrand Lavier, Black Adder II, 2005. Upplyst, Artipelag, 27 okt – 20 jan 2012-2013.
Publicerad 2012-11-22 i Göteborgs-Posten.
Ljusets konstnärliga och metaforiska styrka är navet i Artipelags stora höstutställning Upplyst. Elektriska installationer av ett tjugotal internationellt kända konstnärer fyller salarna och badar dem i färg. Verken är dekorativa, platskrävande och värmealstrande, vilket är genialt för den stora och kylslagna konsthallen. Dessutom är det god timing mitt i den mörka årstiden, då folk i allmänhet smyckar sina hem med elektriska dekorationer. Men här lyfts ljuset från det mysiga, det är på liv och död, i bildlig bemärkelse.
Upplyst betyder att en stråle faller på en yta och gör den synlig. Samtidigt kan det betyda att man vinner kunskap, att någon går från det onda till det goda, eller att städerna görs glittrande och nätterna tillgängliga. Ljus kan vara milt, flödande eller bländande. Sanning kan vändas till blindhet och lasern kan förinta.
Ljusets konstnärliga och metaforiska styrka är navet i Artipelags stora höstutställning Upplyst. Elektriska installationer av ett tjugotal internationellt kända konstnärer fyller salarna och badar dem i färg. Verken är dekorativa, platskrävande och värmealstrande, vilket är genialt för den stora och kylslagna konsthallen. Dessutom är det god timing mitt i den mörka årstiden, då folk i allmänhet smyckar sina hem med elektriska dekorationer. Men här lyfts ljuset från det mysiga, det är på liv och död, i bildlig bemärkelse.
I Hans Haackes Vandrande högspänningsurladdning skickas en gnista genom en genomskinlig tunnel. Olycksaligt, blint och outtröttligt vandrar den kalla flamman fram och tillbaka framför betraktarens fötter. Den kittlande faran återfinns även i Mona Hatoums installation Sous tention. Ett jättebord översållat med rostiga, ihopkopplade köksutensilier som spiller över på golvet och som ljuder och lyser i jämna skov. Framför detta ett linjenät av vajrar, en gul skylt med ordet livsfara och ett kravallstaket. Hemmet och köket är den farligaste platsen för en kvinna i dagens Sverige. Där sker flest olyckor och misshandelsbrott. Språnget mellan det vardagliga och surrealistiska tas också av Christian Boltanski med installationen Sängarna. En koloni av små metallsängar likt förvaringsboxar på hjul, med vita kuddar, plastöverdrag och lysrör monterade som droppställningar. Är det barn, småväxta vuxna eller okända rymdvarelser som fått hjälp eller vanvård? Boltanskis verk är som en sofistikerad skräckfilm förtätad till en enda scen.
Utställningen Upplyst fokuserar dock inte på det farliga eller onda. Snarare är det en visionär och drömsk samling verk som värmer besökarna. Med avstamp i 60-talets minimalism går det snabbt och färgrikt framåt. Från Dan Flavins reliefer av neonrör tänkta att hylla framsteget till Bertrand Laviers enigmatiska neonrörstavlor som svävar på väggarna och parafraserar Frank Stellas målningar. De raka neonrören böjdes en gång i tiden av konceptkonstnären Joseph Kosuth när han satte ihop meningen Five colors and five words och banade väg för den idébaserade konsten. Och samtidens Sylvie Fleury som formar en enda bokstav, ett gigantiskt Ô i fuchsiafärgad neon. Associationerna går till kosmetikamärket Lancôme, men Fleury laddar neonbokstaven med syndig lyx och eftertanke. O, ett skrikande hål som måste fyllas med begär, en kvinnligt rundad tabula rasa eller en slukande inkörsport.
Tracey Emins neonverk leker också med konsumtion och kvinnlighet: en krokiteckning i glödande rosa. En naken kvinnokropp i neon brukar signalera strippklubb, här återerövras kvinnligheten, kroppen och ljuset. Monica Bonvicinis neonrör skapar kroppslighet på ett annat sätt när hon bygger den rymdskeppsliknande vaggan Light me Black. Upphängd i grova kättingar, med magen trasslig av svarta kablar och med isande vit bog är farkosten både öppet sårbar och våldsamt hård. På så vis hakar installationerna in i varandra och skapar ett spännande kraftfält. Det enda som sticker ut på ett negativt sätt är Annika Liljedahls märkligt slöjdade figurer, och den förvirrande undertitel om feer som Artipelag valt på sin utställning.
Efter kavalkaden av lysrör kommer glödlamporna som en välkommen uppföljning. I spannet finns Dan Wolgers humoristiska glödlampsskulpturer som gör de mjölkiga glasen till sinnliga juver och Spencer Finchs subtila The Four Seasons, en stor naken glödlampa ensam i ett rum. Under en halvtimme ändras ljuset och lampans läge, allt för att simulera de skiftande årstidsväxlingarna. Det bjuds en stilla stund med glödlampan, vars form och ljustemperatur härmar solen, men har visat sig vara en miljöfara.
Att vandra i Artipelags stora salar, som ger en generös inramning åt verken, känns både meditativt och uppsluppet. Ljusets roll i konsten, ljusets praktiska eller metaforiska betydelser i samhället är ett gränslöst tema. Här har man lyckats bryta det genom ett prisma: elektriska installationer från 60-talet och framåt. Det är vågat och förvånansvärt givande. Ljuset tas på allvar, estetiskt, tematiskt och poetiskt. Det är sällan man ser en så stringent hållen och på samma gång rolig och vacker utställning.
Magdalena Dziurlikowska