Eija-Liisa Ahtila, The House, 2002
Recension publicerad 2012-02-23 i Göteborgs-Posten.
Världar törnar mot varandra och flyter samman när en nordens mest erkända videokonstnärer Eija-Liisa Ahtila ställer ut på Moderna Museet. Ahtilas omskapande berättelser strömmar ur ett antal stora, flerkanaliga videoinstallationer där olika tider, platser och rumsuppfattningar korsbefruktas. Videoverken ackompanjeras av naturteckningar och fantasifulla husmodeller, men dessa är av underordnad betydelse i sammanhanget.
I utställningskatalogen betonas Ahtilas intresse för djurens varseblivning, för posthumanismens detronisering av människan som alltings mått, och för den förste ekologen Jakob von Uexküll som på 1800-talet utvecklade tankar om djurens annorlunda upplevelsevärldar. Djur förekommer förvisso i flera av Ahtilas verk och det talas enstaka gånger om deras seende, men endast en videoinstallation lodar djupet i det mänskliga perspektivets begränsningar. Horisontal är ett skalenligt porträtt av en gran. I liggande format och med hjälp av sex filmprojektioner på rad avbildas en gran i hela sin ståtliga längd. En filmkameras antropocentriska öga är inte anpassat för höga träd, antingen lutar man sig bakåt och får en förvrängd gran eller så måste man gå på håll och utsnittet blir ett allmänt landskap. Horisontal är en hisnande poetisk tankeställare om det relativa i vår vedertagna verklighetsbild.
I övrigt verkar Ahtilas konstnärliga undersökning av parallella världar gälla den inommänskliga sfären. Inget fel i det, även här finns tillräckligt med material för att ta fram det ännu osedda. Den fängslande videoinstallationen Huset kretsar kring en kvinnas sönderfallande sinnesintryck. Husets väggar ger efter för omgivningen och symboliserar hennes oförmåga att sortera flödet av händelser. Bilens ljud följer med i sovrummet och en ko från TV-skärmen går ut på mattan. Kvinnan säger att allt händer samtidigt utan orsakssamband, att ingen plats bara är en, och att andra befolkar hennes kropp. Ahtilas manus bygger på intervjuer med psykotiska kvinnor som vittnar om förlusten av kronologisk tid och förståelsen av fullständiga rum.
Att uppleva Ahtilas videoverk handlar också om att tappa fotfästet i tiden och rummet. Betraktaren sitter på en snurrpall i en cirkel av videoprojektioner, från positionen mitt i stormens öga ser man människor gå mellan bilderna och händelser förgrena sig i de olika verkligheterna. Var är var bygger just på en sådan suggestiv rundgång. Historien tar sitt avstamp i det fransk-algeriska kriget och i ett mord som begicks av två algeriska skolpojkar på en jämnårig fransk kamrat. Pojkarna ville hämnas massakern i staden Meftah 1954 då fyrtio algeriska män avrättades. I sin tolkning av händelsen flätar Ahtila samman dokumentärt material med nyinspelade tagningar. Hon låter historien inta flera själsliga och geografiska platser, en finsk poet skriver om händelserna, pojkarna förhörs om mordet, men plötsligt sitter pojkarna i en båt i hennes swimmingpool.
Det är en gripande berättelse som skulle kunna nå ännu längre om det inte vore för det teatrala anslaget. Det uppstyltade draget är förstås högst medvetet, skådespelarna agerar på ett tydligt sätt eller glider ur sina roller för att åskådliggöra sprickan mellan livet och fiktionen. Men det som kan vara givande konceptuellt eller som teoretisk tankefigur fungerar i det här fallet sämre i den rörliga bildens praktik. Flera andra videoinstallationer tampas med samma svårighet, exempelvis Marie Bebådelse. En grupp kvinnor ska göra en teateruppsättning av det kristna miraklet. Amatörskådespelarna, klienter från Helsingfors Diakonianstalt, läser texter, prövar änglavingar och hissas upp i vajrar. Den på tre projektioner uppdelade filmen får en bredd och en rikedom i händelseutvecklingen – bara klippningen är något att försjunka i – men verket lyckas inte med konststycket att beröra. Det är lätt att bländas av det storslagna och tekniskt intressanta men det räcker inte för att rädda det oartikulerade i innehållet.
Eija-Liisa Ahtilas videoverk är komplexa, även kvalitetsmässigt. Hon är en av videokonstens pionjärer och hennes projekt är banbrytande i genren. Samtidigt uppvisar hon en ganska ojämn produktion där vissa verk går som en pil rakt i hjärtat medan andra snubblar över sina egna ambitioner. Ett problem finns i glappet mellan de teoretiska inspirationskällorna och det visuella resultatet. Den intressanta kunskapsbildningen om hur människans tillvaro endast utgör en av många landar lite för ofta i ansatser. Djurens världar adresseras mer än utforskas. Ett annat bekymmersamt moment är distanseringen och det urholkade innehållet som alstras av en alltför stor kärlek till de konceptuella utgångspunkterna. Detta till trots har Eija-Liisa Ahtila också en briljant sida. Hon har en stark känsla för spännande teman och hänför berättartekniskt och installationsmässigt. Utställningen på Moderna Museet lyckas behålla sin publik. Åskådarna rycker inte rastlöst in och ut ur videosalarna utan sitter kvar och låter sig förtrollas.
Magdalena Dziurlikowska