Krönika publicerad 2012-02-20 i Sydsvenska Dagbladet.

Varje år när vintern är som kallast öppnar Vårsalongen. En uppsjö av ansökningar och en namnkunnig jury. Så har det sett ut sedan 1921, vilket gör salongen till Sveriges äldsta obrutna utställningsform. Rubriken har återkommit, men salongens definition, kvalitet och rykte har varierat kraftigt.

Min komplicerade kärlekshistoria med Vårsalongen började på nittiotalet då jag som nybakad konstvetare från universitetet blev guide. Jag var förvånad över den låga nivån men hittade verk att tala om med sann entusiasm inför publiken som infann sig, i mängder. Samtidigt var mediebevakningen på notisnivå vilket var lätt att begripa. Men förstod jag inte den breda massan som gladdes? Att tro att de inte skulle kunna tycka om bättre konst vore att underskatta dem.

Åren gick, Liljevalchs chef Folke Lalander byttes ut mot Bo Nilsson. Salongens omloppsbana var orubbad, men utställningen blev plötsligt bra! Vi guider tyckte det, tidningarna recenserade och folket kom. Till en början med tveksamma blickar, men tillströmningen fortsatte. Vid den tiden gick jag på Konstfack och bytte museipedagogik mot konstnärskap. Jag sökte till Vårsalongen och kom med, i fem år. Dessförinnan hade jag guidat salongen i fyra år. Det kändes roligt att Vårsalongen var en utställning på hög nivå för oetablerade konstnärer. Endast en bråkdel av alla professionella yrkesutövare har ett skyltfönster där de kan möta en bred publik. Vårsalongen utgjorde en motvikt, den hjälpte till att vidga konstvärlden.

Ridå, Mårten Castenfors blir chef. Ambitionen tycks nu vara att förena de två arven. ”Högt som lågt … i hela vårt avlånga land”, saxar jag ur årets katalog. Är det ett intressant tema för en utställning? Är det en stolt tradition att blanda bra och dåligt, i vems namn gör man det och vilka förtjänar beteckningen låg? Gör man inte både de antagna konstnärerna och publiken en björntjänst? Obs! Jag är inte konstnären som inte blir antagen och ilsknar till: jag har ställt ut under båda regimerna. Mitt ärende gäller Vårsalongens kvalitet. Argumenten som framförs brukar vara att Vårsalongen är den enda platsen för det folkliga, det som vanliga människor tycker om, och att juryn är utlämnad åt de bidrag som kommer in.

Det folkliga är inte samma sak som gemene mans smak. Att visa medioker konst och försvara det med att den uppskattas av människor som inte fått chansen att lära sig något om konst är närmast oansvarigt. Juryn är förvisso beroende av det som kommer in, men ansökningarna återspeglar fjolårets salong. Spiralen kan både vridas upp och ner. Nu tycks trenden på väg ner. Vårsalongen är sprallig, söt och småpinsam igen. Naturligtvis finns det flera starka kort bland de nästan trehundra verken, det hade varit konstigt annars, men i sin helhet är Vårsalongen tyvärr återigen ett rörigt smörgåsbord man inte kan ta på allvar.

Magdalena Dziurlikowska