Krönika publicerad 2012-03-12 i Sydsvenska Dagbladet.

Som en virvelvind sveper två konstmässor in i Stockholms konstvärld, och ut igen. Det är de årligt återkommande Market och Supermarket. Med endast ett par dagars öppethållande attraherar de bortemot sjutusen besökare var, och genererar raska recensioner i de rikstäckande dagstidningarna. Market på Konstakademien är de etablerade galleriernas Mecka, här möts Skandinaviens säkraste kort i vita rum och med ett polerat uttryck. Supermarket på Kulturhuset är det bångstyriga alternativet. Konstnärsdrivna gallerier från världens alla hörn samsas och räds inte spontana experiment.

Jag går varv på varv i lokalerna och förstår sällan avsikten. Konstigt, för när jag besöker de gallerier som företräds på mässorna brukar jag både förstå och gilla det jag ser. Plötsligt får jag en uppenbarelse, Market och Supermarket är affärer för konst, och konst förstås inte bäst i en affär. Här skruvar Supermarket på sig, man vill absolut inte framstå som en kommersiell yta: ”Vi har bestämt oss för att inte ta reda på hur mycket försäljningen genererar.” Market å sin sida uppger stolt en försäljning på sexton miljoner. Men oavsett vilket synsätt man bekänner sig till och huruvida man säljer konsten eller ej kvarstår problemet med mässformens fragmentarisering. Eller rent av skräpighet, som blir intrycket på Supermarket.

Konst är visuell kommunikation och kunskapsbildning. Den mår bra av renodling och av tematisering. Att se en separatutställning med en konstnär på ett galleri, eller en genomtänkt grupputställning på en konsthall, ger djup åt konstupplevelsen. Att se konst som styckvaror, eller blott stycken, i montrar är ingen berikande upplevelse. Dessutom är det svårt. I en affär finns åtminstone avdelningar, mejeridiskar och tidningsställ. På Market och Supermarket är det rörigare än så, det står en yoghurt här, ett köttstycke där, följt av en banan och en bok… Jag kan för mitt liv inte förstå hur de samtida konstmässorna kan anses vara viktiga konsthändelser. Konstmässor är viktiga för handeln av samtidskonst eller för att skapa uppmärksamhet kring den, men ger inte uttryck för konstens utveckling.

Ändå växer konstmässorna, och deras ökade status är exempel på konstvärldens tilltagande kommersialisering. En sådan utveckling innebär att konstens utrymmen likställs med butiksytor eller efterliknar sådana strukturer. Det betyder att konsten tuktas efter det som människor kan tänkas ha på väggen eller isoleras i noll-budget-enklaver. Detta i sin tur utarmar professionaliseringen av konsten och överger tron på kulturen som något gemensamt.

Jag får till uppgift att guida en grupp på Market, flera av deltagarna är konstsamlare. Utmärkt, jag har inget emot att människor köper konst. Men den politik som överlåter ansvaret för kulturen till marknadskrafterna är både sorglig och svekfull. Vad blir det av konsten som kunskapsbildning när affären är modellen för exponering och när investerare dikterar utvecklingen? Vad händer med den visuella kommunikationen när alla konstverk skriker efter uppmärksamhet eller stängs in i bankfack?

 Magdalena Dziurlikowska