Regine Nordström, Norrbottenskuriren, 2007-05-25.

Bildkonstnären Magdalena Dziurlikowska har ett lite dröjande sätt att tala på, men mycket att säga. Och olika sätt att säga det på: traditionella målningar, videoverk, performance, konstkritik och installationer. Många vill också lyssna. Med en ännu inte avslutad utbildning på Konstfack i Stockholm har hon medverkat i flera utställningar runt om i landet och även på Tiranabiennalen 2005.
Se videon Home Styling.
-Det finns olika sätt att kommunicera på, att förmedla sig på. Verk som utstrålar en känsla eller en stämning, eller så har konstnären saker som denne vill få ut i en offentlighet för att skapa debatt, säger hon apropå viljan till kommunikation hos samtidens konstnärer.
-På ett eller annat plan vill man att verken ska beröra, ställer man ut är det för att man vill få något tillbaka. Men man kan ju misslyckas.
Dziurlikowska använder själv ofta sin egen person och verken känns ligga väldigt nära det privata. Väl förankrad nutiden har hon därför kommit att diskutera prylar, varför vi har dem och hur de påverkar oss. Videoverken Home Styling, With love with two hands och Tröjor heter ett par av resultaten. Om förhållandet till ägandet använder hon ordet ambivalent.

Barn av sin tid
-Jag tror och hoppas på att det privata blir allmängiltigt när det lyfts upp till en personlig nivå, säger hon. Jag är barn av min tid, tycker om konsumtionen samtidigt som jag vill avsäga mig den. I Polen därifrån jag flyttade som barn var det bra att ha saker, det visade att man hade lyckats. Här är det nu tvärtom, om man har få saker eller är smal, har man lyckats.
Utseendet i sig men också självbilden tillhör det hon studerat närmare. I textverket I´m every woman har hon använt kontaktannonser där män söker kvinnor. Sedan har hon brutit ut någon fras och ersatt den tilltalade du eller hon med jag.
-Det blir som en repetitiv morgonbön där varje”jag” motsvarar en förväntning på hur personen ska vara. Ett slags självporträtt som samtidigt upplöser det privata personliga och ger plats för många olika drag.
På samma tema fortsätter hon i verket 1000 gånger hellre; en massa foton på kvinnor i olika kläder och med olika utseende, där faktiskt bara ett enda är på henne, men där hon ser varje kvinna som möjlig. En som hon skulle kunna vara.
-Det blir en identitet som inte ser några gränser.

Överflöd av möjligheter
Vi talar också om hur människans ansikte i dag tycks bli en produkt. Tanken dragen så långt blir överflödet av möjligheter i vår tid och kultur till att formulera sin identitet utifrån varumärken, formgivning, mode eller musik riktigt obehagligt. En identitet utan gränser kan lika då gärna som frihet och tillåtande betyda tomhet. Att vi liksom alla har drabbats av ett kollektivt borderline-syndrom. Magdalena Dziurlikowska är mer positiv och nämner den buddistiska tanken om ett mindre fast jagmedvetande.
I performance som ofta är en akt skapad i nuet inte bara använder konstnären sin egen fysiska person utan utsätter sig ofta också för en risk att skadas. I Dziurlikowskas konst är dock draget av humor starkare än det av obehag och fara.
-Jag hoppas att man ska tycka att min konst är rolig och intressant, att man ska se humorn, säger Magdalena Dziurlikowska. Det finns mycket nyfikenhet och lust i arbetsprocessen samtidigt som det också finns en nerv som jag förhoppningsvis kan förmedla till andra.
Av betraktare har hennes konst har detta benämnts som sorg och en uppgivenhet.
Nu ges den norrbottniska publiken, som inte är bortskämda med konst av annan art än den klassiska tavlan eller skulpturen, en möjlighet att bilda sig en uppfattning om vart hennes utforskande med utgångspunkt i Dziurlikowskas privata hittills gett. I Galleri Systers lokaler på Kronan visas främst videoverk från 2003 och framåt, bland annat en ny version av With love with two hands från 2007. För videokonsten har också fler kanaler än tidigare öppnats. På Säve flygplats i Göteborg visar hon till exempel just nu en film.
-Där finns en stor uttråkad publik som inte vet att de är publik förrän de får syn på filmen, kommenterar hon.
Fördelarna med den klassiska utställningshallen är i motsats till rörligheten i ett offentligt rum som ett torg eller en flygplats att publiken är förberedd och öppen inför verket.
Men utställningen innehåller också tre installationer dock inte ovan nämnda 1.000 gånger hellre. Däremot kan man ta del av Development Projects, där Dziurlikowska undersöker hur det vore om Sverige besöktes av indiska forskare för biståndsuppdrag för att sedan presentera sina upptäckter i Indien under rubriker som Schizofreni i Skåne, Sverige. Precis så som SIDA i dag ger stipendier för studier och rapporter för svenskar att besöka andra länder i behov av bistånd.
-Det främmandegör de förhållanden man tar för givna. Visar hur ett utifrånsynsätt som kan kännas alienerande för de som bor där.
Tyvärr känns upplevelsen av det verket inte helt ovant för en nordligt levande svensk. Vi kunde ha serverats liknande rubriker från ett så kallat riksmedium.

Regine Nordström