Ida Fredriksson, NSD, 2007-05-25.
I Magdalena Dziurlikowska står jaget i fokus. Men det är ett jag som formats av det samhälle vi lever i, av normer som dessutom står under ständig förändring. I sina videoverk visar Dziurlikowska upp sig själv, sitt hem och sina kläder, kommenterar och bedömer. I I´m every woman har hon till exempel saxat de allra vanligaste önskemålen ur konstaktannonser. Därigenom blir hon “en trevlig kvinna, gärna utländsk”, en “snäll, varm, öppen, svensk, attraktiv tjej 29-35 år” och “kvinna, 30-35, utan barn, klok med bra utseende”.– Min konst är ett berättande ur ett personligt perspektiv i specifika skeenden, men det är samtidigt det allmängiltiga jag vill åt. Hur vi i samhället struktureras som människor och bygger upp våra identiteter. Jag undersöker vad som krävs för att bli en “lyckad person”, och i det ingår att ha ett lyckat yttre skal – hemmet – och ett tydligt lite snävare skal – kläderna. Det är ju inte saker som egentligen hör till ens djupare jag, men det är samtidigt saker som andra kan påverka och tala om vilka förväntningar som finns. Man kan välja att intregrera det i sig själv, eller låta bli.
– Jag är också barn av min tid, så det finns förstås även hos mig en slags önskan att inte sticka ut, säger hon.I andra delar av Dziurlikowskas konst handlar det om samhället i större perspektiv – det globala samhället. Också här finns en norm för vad som är “normal standard” för hur ett samhälle ska se ut och fungera, ofta satt ur ett västerländskt perspektiv. Dziurlikowska fick ett stipendium för att resa till Indien och utföra humanitärt arbete. Och där väcktes funderingarna kring hur hjälp egentligen uppfattas.
Kunde hjälp kännas förtryckande?
– Många av SIDAs projekt är väldigt bra, och givarna och mottagarna är helt överens om hur de vill ge och ta emot hjälp, men det kan samtidigt vara vanskligt att sedan genomföra projekten och samtidigt spela på rätt strängar, säger Dziurlikowska.
I Development Projects har hon översatt titlar från uppsatser som rör Indien och istället applicerat dem på bilder från Sverige som kommenterar svenska förhållanden.
– Det är på något sätt de yttersta konsekvenserna av ett sätt att tänka på. Hur skulle det kännas om indiska studenter kom hit och skrev om missförhållandena i Sverige? Det kan vara både roligt, dråpligt och sorgligt.