I juni 2007 åkte jag tillsammans med tre andra Expressenskribenter till Venedigbiennalen, ArtBasel, dokumentan i Kassel och Skulpturprojekte Münster.
Blogg i Expressen.

7 juni  Platons Grotto

Vi landar i Venedig och det är genast vatten. Regn, pölar och fukttjock luft. Från kanalbåten tittar vi på husen och där hänger lila krokodiler. Färgen är så intensiv, Yves Klein hade varit stolt. Nästa sak som hänger på ett hus är en spetsduk. Jättelik, den vädras från ett fönster och räcker en våning ner.Vi ackrediterar oss och går runt bland folk i klänningar och kostymer. Vi gick upp 5.00 i morse och har levt på plockmat sen dess. Marmorn gungar under mina fötter. Mårten och Nils drinkar och röker i ett kör. Att de orkar!

På Fondazione Prada på ön San Giorgio Maggiore visar Thomas Demand Processo Grotto. Det är en tredelad arbetsfrukt. Först ut ett foto av en modell av en grotta. Det är sånt som Demand ställer ut (oavsett objekt).

Här finns emellertid mer; två underliggande arbetsskikt. I det mittersta rummet visas processen. Mängder av grottvykort, böcker och avverkade stalaktiter, överstrukna med neonpenna. Sicket jobb. Roligt är det också då romantik och konceptkonst beblandas. Längst in, i det tredje rummet, finns grottmodellen av grå kartong. Fast det handlar inte om den. Inte om bilden utan om grävandet och strävandet och Platons grotta med det evinnerliga skuggspelet. En viskningslek utan original och en fåfäng längtan efter något definitivt.

Det är lätt att tänka så när jag bullrar fram i natten på ett otal vaporettos mot Lido. Jämt måste jag byta och ta ännu en. De går i cirkel men ingen verkar stanna på min station. Mårten och Nils festar någonstans på Guidecca. För hur ska man annars orka?

8 juni  Giardini = Roskilde

Dagen ägnas åt de nationella paviljongerna i Giardini. Jag avverkar husen i den takt min stukade fot tillåter och stöter på många svenskar. Ja, Venedig är rena svenskkolonin, 2000-talets Grez-sur-Loing och vi frågar varandra vad vi tycker om konsten. Vadar man i creme de la creme bör det låta så här: ”mycket är bra, men det är mer som är dåligt”. God ton är också att vara misstänksam mot nationella manifestationer: ”Det är en blandning av nationell hybris och lokalpatriotisk korruption” som en bekant uttrycker saken.

Själv irriterar jag mig också på Trädgårdarna men av andra skäl. Giardini… det ska vara så förbannat tjusigt. Bra konst och vackert folk i en park, inget annat. Matställen, sittplatser eller toaletter gillas ej. Följden är att folk kissar i buskarna, äter medhavd sylta i lergräset och sitter i vägen i trapporna. Förutom ovan nämnda aktiviteter och ett par timmar i kö har jag en bra dag och tänker att detta är en mondän version Roskildefestivalen. Man går runt bland de anrika scenerna, ser stjärnorna och är nöjd, oavsett hur ens idoler har presterat. Giardini är också den skönaste delen av Biennalens utställningar, till skillnad från det ambitiösa och brötiga Arsenale.

Mitt i natten är mitt hotellrum fullt av oväsen. Det här ska ju vara det serena Venedig! En kanal och en gondol. Inte som resten av Italien med vespor och skrik. Jag drar in madrassen i badrummet och sover där, likheterna med en rockfestival framträder nu än tydligare.

9 juni  La Bella

Utanför Biennalen, eller ännu hellre utanför Venedig, finns det riktiga Italien och utanför mitt hotellfönster finns ett matchande nattliv. Detta föranleder mig till följande nidskrift:

Wrrrruuuum, här kommer ragazzerna och parkerar på pizzan så att ketchupen stänker! Äh, det är inget att sura över, det där var inget äkta blod. Annars är allt i Italien äkta, och italienare badade i blod medan vi gick med vårt fruset i ådrorna och jagade mammutar. Det var den gamla goda tiden. Den tiden tog slut men istället för att fatta reson gick italienarna omkring och mindes och pekade på det gamla. När nu alla var upptagna med att peka gjordes det inte så mycket nytt. Så plötsligt, en gång på 1900-talet: ”Va fan culo, vi har försovit oss!”

Det gick som det brukar en sådan morgon. Man satte på sig en brun skjorta och de som stod i vägen fick på käften. Det var en tid av buller och tumult men sen tänkte italienarna att det var dags att glömma det hela. Hur skulle man göra det? Ont ska med ont fördrivas, så Italien satsade på buller och tumult. Ja, hela landet blev ett tivoli där man tacksamt våldtar sina sinnen för att slippa tänka. Tröttnar man mellan varven är det bara att stå och peka på något gammalt igen. God natt!

Så hemskt är det inte alls. Synd att vi ska åka imorgon.

10 juni  The hills are alive to the sound of music

Vi hämtar ut bilen och det är inte en Jaguar! Den där Jaguaren har det tjatats om länge. Sen februari har jag hört att vi ska göra Europa i en Jaguar, men nu blir det en Alfa Romeo istället. Nåväl, norra Italien sveper ändå förbi i 140 knyck men Nils är missnöjd för folk kör om honom. När Mårten sätter sig bakom ratten blir det andra takter. Då står vi helt stilla. Ingen annan kör om heller för det är bilkö.

Lite bra är det dock för vi får tid att veva ner rutan och fota bergen. En 1700-talsmänniska hade nickat bifall. Det var nämligen då, under romantikens tidevarv, som folk började uppskatta snöklädda toppar. Tidigare ville man på sin höjd ha kultiverade kullar men paradisets lundar och pastorala ägor var bäst. Det som inte var kulturlandskap var farlig ödemark och värst av allt var bergen. Ingick verkligen bergen i guds ursprungliga skapelse? Kyrkans män menade att syndafloden hade brutit sönder marken och voilà: vidriga klippor, karga obscena utväxter! Schweiz var en blemma och ett hinder på vägen till det fagra Italien.

Mårten, Nils och jag älskar Sound-of-Music-natur men vi inser att vi varit i Italien för kort. Ockragula hus, pinjeträd och azurblå vatten har hastigt förbytts mot gråsten och grönblast. Nu är vi hemma igen, känns det som. Fast Basel är inte alls som Stockholm för här vågar man arkitekturmässigt. Sprillans nya, fräsiga hus frotterar sig med lugna stenpalats men vi är för trötta för att begapa. Istället inkvarterar vi oss för natten och förbereder oss för en natt i skrivandets tecken.

Hotellet har Internetuppkoppling i alla rum men den gubben gick inte. Svensk sladd fungerar ej med schweizisk kontakt. Sen funkar inte servicenumret eller visakortet. Att köpa Internetkort funkar inte för de har ingen växel. Det slutar med att jag sitter bakom receptionsdisken och skriver på personalens dator.
– Att allt måste vara så komplicerat! säger jag till portiern (på klingande rätoromanska, förstås) och han:
– Hade det inte varit det så hade det varit tråkigt.
– Jag önskar att jag hade din livsfilosofi.
– Jag kan ha den, jag är ung.

Jaha, den upplysningen satt som pricken över i:et.

11 juni  Basel by night

Så här var vår natt:

Vi satt alla vakna i ett hyperdesignat hotellrum i Basel. På bord, sängar och golv ett lapptäcke av kataloger, cd-skivor, usb-pinnar, sura nappar, laptops och en flaska whiskey. Jag minns att Nils satt mitt i skiten och försökte skriva om Venedig, helt stirrig. Vi hade problem med bilderna och Mårten föreslog: ring Tomas! Det brukar vara min standardlösning annars, Tomaas… så fort jag ska göra någonting. Nu har jag gjort de beroende av min privata support. På morgonen blev allt klart och så fort Art Basel öppnat gick vi raka vägen genom porrkvarteren där vi bor till mässan och började rapportera.

Art Basel var rätt kasst och vi såg det snabbt. Jag skriver ändå en recension medan mina kollegor sover, och ställer dem inför fullbordat faktum. Det är ok, det är inte asviktigt och de är inte vrålsugna.
– Nils, ska inte du skriva något från Basel?
– Nej, nej! Nils sitter i uppknäppt skjorta och fäktar med armarna.

12 juni  Autobahn zu Hölle

Foten är under kontroll, jag kan gå hur långt som helst men den är blå och svullen. Jag är trött på det, och nu när jag skriver får jag också ont i vänster långfinger som jag knäckte under förra årtusendet. Ska det heller aldrig släppa? Mårten och Nils springer i kemtvättade byxor på en ännu kitchigare delmässa som precis öppnat. Själv sitter jag i horkort kjol och mailar kompisar. Jag kanske skulle skärpa mig? Jag går in på utställningen och ser säkert mängder av bra saker men det som fastnar är en naken dam på en cigarr. Hon krälar, skulpturen är grällt bemålad. I tidningen Art Investor finns en lista på de mest framgångsrika aktierna: Jasper Johns, Roy Lichtenstein, Keith Haring… Man kan följa de fluktuerande procentsatserna kvartalsvis och lära sig att hålla tassarna borta från Luc Tuymans. Han sjönk som en sten och fred vare med honom.

På Autobahn får man köra hur snabbt man vill. Det kan de säga med berått mod. Det är för många bilar för det! Men ibland går det. Mårten kör i 180 och äter sig mätt på godis. Ingen riktig mat vill han ha. Ojoj, det här ska hans föräldrar verkligen inte läsa. (De hälsade att ”de väljer att inte läsa allt.”) Kassel är en liten och sliten stad. Centralstationen ska antingen renoveras eller rivas, vi är osäkra. För första gången på resan får jag ett singelrum. Annars har det alltid varit två sängar. Man förväntas inte vara singel i Venedig eller Basel. I Kassel däremot får man vara så pass misslyckad och det känns skönt.

13 juni  Kaos i Kassel

Hotellpersonalen på Deutcher Hof blir inte klok på vår relation. Mårten och jag kommer hem sent, vi går snabbt och på rad. Nils väntar redan på rummet. Jahadu, tänker portiern och säger: Gute Nacht. När Natalia följde med för några år sedan föll frågan redan i Italien:
– This young woman, is she with you..?
– Oh, she is just working.” sa den rensjälade Nils.

– Snälla, kan du inte skriva att jag körde 200 i timmen? Det är Nils igen.
– Ni har egna bloggar! fräser jag tillbaka.

Vad kymigt det ska bli när vi kommer hem till Sverige. Ingen biograf som följer hack i häl, ingen som berömmer för fortkörning.

Masserade av renhållningsmaskiners buller sen fem i morse går vi på documentas presskonferens. Det är ett slott och en trängsel. Tio viktiga sitter i panelen och nedanför en sjö av journalister. Jag ska rapportera till morgondagens tidning och är glad men när vi pratar efteråt upptäcker jag att jag inte minns samma saker som mina kollegor, och det måste vara det vitala, eller hur?

I Aue-Pavillon är det mängder av konst. 1000 stolar, foton med någon som klipper tånaglarna, folk i en segelbåt. Jag fattar igenting, jag får panik. De andra har varit här förut. De vet var man kvitterar ut katalogen, de minns vad hotellet heter. De kommer att hitta hem medan jag kommer att gå vilse i Kassels centrum och det har jag verkligen inte tid med. Mårten köper glass: choklad och citron. För mig låter det märkligt och jag gör mig lustig. Han förklarar att nej, nej, det är en välkänd mix i Italien, en riktig klassiker. Så mycket vet jag. Sen träffar vi Peter Cornell, nyss hitkommen med flyget. Han har läst flera intervjuer med documentas konstnärlige ledare Roger M. Buergel och bildat sig en uppfattning om honom. Fått en känsla för mannen i fråga, en smak, men nyligen läste han ytterligare en intervju, på tyska, och ser Buergel i ett lite annat ljus nu. Jag… äh, vi ska inte ens gå in på det

14 juni  Tyska känslor

Jag är lycklig idag för jag behöver inte tycka något. Ingen recension att skriva. Däremot går jag omkring och gillar. Nedan följer ett par exempel:

Annie Pootoogook är en inuit från Kanada. Hon tecknar, mestadels befolkade interiörer. Klart inuiterna sitter inne när de är så kallt. Bilderna är färgglada men ändå mest vita. Klart har de en massa brokiga kläder för att synas i snön, den som nu inte syns på bilderna. Hennes stil är precis och detaljerad, full av tunna linjer och söt men ändå grym och sluten. Anatomin är fel, benen böjer sig som tuggummi och ger en känsla av utdragenhet, långsamhet. Tiden är dock densamma för alla, inuiterna är också moderna. Vi västerlänningar är ändå förvånade för vi ser två eskimåer som inte jagar säl utan slappar och kollar på porrfilm.

Andrei Monastyrski har som alla ryssar mycket historia att tampas med, om man nu är lagd åt det hållet och det är han för han har fotat en gammal fontän. Jag antar att han vill mer än att man bara ska njuta av 16 bilder på gyllene kvinnor bakifrån. Fast i stunden räcker det bra för mig. Kvinnorna bär folkdräkt och har tjocka flätor, det är sol och snö och jag önskar att jag hade varit där. Men jag tycker också om att de alla är bortvända, ansiktslösa och blickar blint i en ring mot ingenting. Sedan läser jag att kvinnorna symboliserar det forna Sovjets 16 stater. Att Monastyrski spritt vitt pulver i mitten, som symboliserar ingenting, och att han klistrat information om centraliserad vattenförsörjning på insidan av bilderna. Ja, det kan han väl få göra, men mest är det guld, sol, jugendlinjer, snö, granar och flätor som gör att jag går två varv kring installationen.

Ai Weiwei är en riktig showstopper. Överallt dessa stolar! Vart man än går så står några antiker från Quing-dynastin och lurar på en. Tillsammans är de 1001 och Ai har också bjudit in 1001 vanliga kineser som ska komma till Kassel och bo i en gammal tältfabrik. Aktionen beskrivs som ett homage till bröderna Grimm vilka skrev de flesta av sina sagor i staden. Varför ska det tolkas som en hyllning till Grimm? Katalogen ger svar: kopplingen till Grimm är att aktionen har en pedagogisk funktion som en förmedlare av värderingar och främmande världar. Krävs det så lite för att det ska vara ett homage till Grimm? I så fall är alla mina videoverk också ett homage till Grimm. Det som får mig att tycka om aktionen är att de flesta av kineserna inte varit utomlands och talar inget främmande språk. De kommer att gå omkring här som i en konstig saga. Staden kommer också att utsättas för en märklig saga, en invasion som inte vill något egentligen och som sen bara ger sig av.

Johanna Billing är den enda skandinaven på utställningen. I övrigt lär Roger Buergel ha tyckt att norden var skit. Hon har filmat en grupp musiker från Edinburgh på en stor segelbåt. De har ingen erfarenhet av havet, som de flesta i deras stad, trots oceanen utanför husknuten. Det var det som fångade Billings intresse. Till segel, blåsande hår och höga broar spelas Billings tolkning av Arthur Russels ”This Is How We Walk On The Moon”. Det är snygga bilder och skön musik. Billings stil finns för all del också där; koncentrationen och det obegripliga i det vardagliga. Jag tänker ändå att med den musiken skulle många lyckas. Dessutom behöver det inte vara folk i en segelbåt, det kan vara trapetskonstnärer eller svetsare och många andra kan ju också ta bra bilder men nu är det Billing som har gjort det och jag står och njuter.

James Coleman har gjort en videoinstallation som jag älskar att hata. En fet projektion i ett ännu fetare rum som naturligtvis är tomt. Harvey Keitel syns på duken, han står i dimma, flåsar och börjar meningar med ”thou”. Någonting baserat på Shakespeare och långt som stryk. Ingen text finns i katalogen. Vi blir alla förgrymmade, vad är det för manér? En blanksida för egna anteckningar, som gjort för att skriva pretto med stora bokstäver. Samtidigt är det så rätt det bara kan bli. Konsten ska kunna ta plats och tid och inga förbannade genvägar. Fixar man inte det så kanske man inte var så intresserad från början och då är det ingen som helst idé med någonting.

Danica Dakic har tagit ett fotografi på en stor historisk landskapsplansch och mer. På planschen är det lummiga palmer, tropiska blomster och snöklädda bergstoppar. Framför den syns en grupp autentiska kids. Tanken är väl att man ska se sprickan. Den mellan vår omhuldade kolonialism och de nya medborgarna som är så mycket mer än bara en bild. Men det jag ser är hur väl ungdomarna smälter in i fonden. Killen med huva blir ett ännu oupptäckt djur under en bananplanta. Dejtande asiater blir till arabesker. Det passar, matchar och flyter och vi serveras konstigheter ur en svunnen kultur, en gammal nutid. Jag kanske nådde till sprickan ändå?

Dias & Riedweg har filmat en fest på ett tak i Rio de Janeiros slum. Verket är förankrat i en gammal historia om kannibalism. Aktörerna spelar upp scener från gamla illustrationer och bär på rituella föremål. Tack och lov blir det inte övertydligt. Sen dyker några träsnitt upp. Bort med dem, jag vill se mer av tjejerna. Runt om installationen finns tjogvis av ljushylta och gudfruktiga som blickar ner från krackelerade pannåer. Det är meningen, det fanns en tanke att installera verket på Schloss Wilhelmshöhe med dess samlingar. I en snävare ring kring filmen står vitingarna, kritikerna med sina knastertorra pennor. Vad ska vi tycka? Gud, vad är det som vi håller på med? Jag vill dansa, det svänger. Fan vad jag är sugen på fest!

Mary Kelly ville, som feminist, inte ställa ut i ett rosa rum men Roger Buergel sa att det inte fanns några vita kuber på hans utställning. Då frågade hon sig själv om hon var en smygmodernist, en ”closet modernist”. Bara av den anledningen är det kul att se installationen där det laxrosa, svarta och glasiga sitter som en smäck. Mycket text är det också, ristat genom glasplåtarna och det handlar om det personliga som är det politiska. Whatever. Färg och form, där har jag mina betesmarker just nu och texten i glaset ristar sig rakt in i hjärtat. Oavsett vad som står där. Jag lovar mig själv att alltid skriva saker genom glas, om jag ska använda handskrivet i en installation, vilket jag starkt tvivlar på.

I övrigt då? Det ”nakna livet” som det sägs här på documentan. Jo, så här:

En vecka har vi varit på väg nu, umgåtts dag och natt, och det är hög tid att börja irritera sig på varandra. På kläderna, bloggarna och matvanorna. Jag dricker bara varmt vatten, Mårten och Nils har inga kläder med färg… Jaja, vi behöver inte gifta oss med varandra. Vi åker till Schloss Wilhelmshöhe och jag blir tillsagd vad jag inte ska skriva. Då tar vi konsten istället. Den var helt ok och passade bra med samlingarna. Mårten och Nils dröjde sig kvar länge, för att de inte ville gå hem och skriva, sa Peter.

15 juni  Manna från himlen

Det är föreläsning om konstpedagogik, ett av documentas tre ledmotiv. ”Vi måste reflektera över guidepraktiken och få ett kritisk förhållningssätt till den. Det handlar inte bara om att rabbla upp konsten.” Nej, men på universitetet fick jag även lära att ”metod talar man om när man inte har något intressantare att säga”. Talet är för all del kort och publiken uppmanas att dra iväg guiderna till valfritt konstverk. ”Gör det nu, annars är det mycket dyrt.” Ja, och något annat gratis sätt finns ju inte. Inga förklarande skyltar. Om man inte förstår konsten i ett nafs får man stå med tegelstenskatalogen och bläddra. Bläddra mycket, för konstnärerna står inte i bokstavsordning eller utställningsordning utan kronologisk verkskapandeordning.

Jag närmar mig en av guiderna och vi går, bara hon och jag för det ska inte vara stora grupper eller envägskommunikation. ”Det handlar om att ifrågasätta rätten till talet. ”Det jag säger är inte viktigare än det du säger” menar hon. Förvisso, men av erfarenhet i guidesvängen vet jag att folk blir missmodiga när lekmän stjäl showen. Eller som någon sa: ”jag kan lyssna på Micke varje rast, nu vill jag höra på dig, det är därför jag är här.” Min guide vill att visningarna ska bli en upplevelse för alla parter. Gruppen (max. femton personer) ska inte bara suga åt sig, den ska även ge tillbaka till henne. ”Egentligen vill jag visa för folk att de inte behöver mig.” Nej, kanske inte för vi står skrämmande lika inför Cosima von Bonin, hon är obegriplig för oss båda.

Fast visst vill jag ha min privata guide! Det är väldigt roligt att tråka henne på tu man hand men jag rodnar för det är ett sånt slöseri. Guiderna har förberett sig i en månad, de måste ha massor att säga till massorna som väller in men ändå ska det segas i smågrupper och frågor besvaras med: ”vad tycker du..?”

På Liljevalchs konsthall prövades ett liknande system. Istället för allmänna visningar på bestämda klockslag fanns salsvärdar att haffa när som och få sig lite till livs. Jag frågade för mycket, ”det fick inte bli en hel visning” upplystes jag om. Risken för det finns inte på documenta, guiden har två timmar på sig men ett problem kvarstår. När det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked. Vet folk verkligen hur de ska lirka med guiden för att få svar på det de inte vet?

16 juni  Müde in MünsteR

Vi äter pressfolkssoppa i ett bastuvarmt rådhus och börjar leta skulpturer på stan. De är stora och många. Inte för att vi ser några.
– Bra att det bara är vart tioende år.
Säger jag irriterat och ångrar mig genast. Varför kan jag inte vara mer som Mårten? Sval och cool, ingenting bekommer honom. Fast på ett café inleder han en mening med ”jag hatar…” Mest handlar det om bussar i kullerstensgränder men skulpturerna får sig också på moppen. Nils och jag håller med, det är döfött att leta verk på stan som består i att någon flyttat ett par stenar. Tur för skulpturprojekte att Peter ska recensera. Det börjar regna och vi retirerar till ”Moscov” och ”Hongkong”, våra rum på Hotel Marco Polo.

Jag går till sängs med katalogen, en välfylld bibba där man aldrig får reda på något rakt av. Visst, konsten ska inte portionsförpackas men den ska heller inte skäggmummlas. Två frågor: vad har gjorts och vad ville konstnären med det? Som svar kan man skriva en hel bok, jag vet, jag vet, men då brukar det finnas en baksidestext. Så att man vet om man vill fördjupa sig. Ok, en mängd projekt är önskvärt tydliga. Jag är bara sliten, precis som alla andra svenskar vi möter. Två skulpturprojekt vill jag nämna:

Mike Kelly – Petting Zoo

En gård med får, getter, kor och åsnor, valda för att alla gillar salt. Deras roll är att slicka på Lots hustru. Hon som vände sig om mot Sodom och Gomorra och förvandlades till en saltstod. Kelly har utgått från en medeltida bibelillustration där man ser den arma kvinnan vit och slickad i baken av två kreatur. I hundratals år har händelsen varit inlåst i en bild. I tusentals år har den varit inlåst i folks tankar. Nu blir ordet kropp och bilden verklighet.

Michael Elmgreen & Ingar Dragset – Drama Queen

En pjäs med 1900-talets stora skulpturikoner, kopierade av Elmgreen och Dragset. “Rabbit inspired by Jeff Koons Rabbit”, “Brillo Box inspired by Andy Warhol’s Brillo Box”… Ridån går upp. Cloud Shepherd förklarar saker för Elegy III. Untitled (Dolomite) lackar ur, Walking Man pratar om ensamheten på alla världens museer och Four Cubes föreslår att de ska numrera ståndpunkter om konst. De pratar alla utifrån sin tidsbundna horisont. Ibland är det fyndigt, ibland krystat. Nöjet består i att följa det allmänmänskliga och det förgängliga. Känna igen sig men även se hur relativa känslor är och hur allt förändras i takt med (konst)historiens steg.

17 juni  Himlen över Düsseldorf

Det är vår sista dag tillsammans och jag propsar på att vi ska fotas alla fyra i en grop gjord av Bruce Neuman. Verket heter Square Depression och är vitt och sluttande. En omvänd pyramidtopp som fungerar bra; folk gillar att sitta där. Fotot blev också fint. Så lyckliga vi var, så unga.

Fast inte länge till. Mårten och jag ryker ihop. Kunde vi inte ha stått ut ett par timmar till? Äh, inget kalas utan kras. Slaget står om miljön, fast mer om huruvida Annette Wehrmanns verk är bra eller inte. En grävskopa står och skyfflar jord från en hög till en annan. Runtom står diverse maskiner i en alltför perfekt ring. Byggarbetsplatsen är avspärrad och det hänger målningar föreställande en spa-anläggning som ska byggas. Bara det att den inget ska byggas, haha! Så sa guiden på bussturen, så jag antar att det är en välkänd hemlighet. Grävskopan spyr disel hela sommaren. För vem?

Jag tycker om när publiken ska stå till doms över akvariefiskar i en mixer. Jag gillar när pengar förstörs inför ögonen på folk som först inte visste att sedlarna var kasserade. Santiago Sierra är en av mina favoritkonstnärer. Konst ska inte behöva vara präktigt och politiskt korrekt. Men jag tycker att det här är ett för högt pris för ett taffligt skämt. Det handlar om miljön och om meningslöst, fastän betalt arbete. Verket är på låtsas men dess konsekvenser är för mycket på allvar. Vore det något av Sierras rivmärke över det så skulle jag göra avbön men tyvärr är det inte tillräckligt aktuellt.

Mårten tycker annorlunda och han försöker få in mig i sin glädje. Sen försöker jag få in honom i min indignation. Sen urartar det. Får jag inte tycka vad jag vill? Tror du jag är dum i huvudet? Får jag inte köpa vatten på flaska?

Vi håller käft ett tag. Fan, Mårten tog in mig på tidningen. Han måste ha litat på mitt omdöme. Inte så att vi ska ha konsensus på sidan, o nej, men tanken var väl inte heller att jag skulle tycka uppåt väggarna? Jag vill säga mycket men ska vi stå på en bensinmack klädda i olja och blod och gräla? Vi är lika goda kålsupare båda två. Nils säger förbindligt och lite vemodigt:
– Nu är det snart slut.
– Thank God!

Svarar jag och Mårten ler så vi är väl på banan igen och Nils avhåller sig från att köra ihjäl oss på flygplatsen fastän han är tillräckligt trött för att göra det. Det finns nog en himmel för oss alla och imorgon ska vi upp i den.

Magdalena Dziurlikowska