Resereportage publicerat 2007-08-03 i Expressen.

Det är fuktvarmt på Honolulus flygplats, orkidélila av lei-kransar och sliskjolmigt av hawaiiansk musik. Någon uppträder och en flygplanslogga föreställer en tjej med hibiskusblomma bakom örat. Varför finns det inte målade dalkullor på SAS-planen och fiolmusik i ankomsthallen på Arlanda? För att Hawaii, till skillnad från Sverige, skapar myten om sig själv. Alltsedan 60-talet då öriket blev amerikanskt och flygindustrin boomade har Hawaii marknadsförts som resedröm och skimret består. Hawaii… folk får något trolskt i blicken men sedan tryter samtalet. 7 miljoner turister kommer hit årligen för att nagla fast sitt luftslott.

Taxin är amerikanskt bred och vägen med. Det skymmer. Det har det gjort i 18 timmar när vi flugit rakt västerut men nu ska det bli kväll. Molnen är persikofärgade, bergen svarta och landskapet milt som en rokokomålning. Vad har människan bidragit med sedan dess? Jo, skokartonger i betong. Skyskraporna står håglösa utan förankring, lika brutala som frågande. Hotellet är lyxigt och i tropikerna är det detsamma som iskallt; alla i receptionen är klädda i blommigt och förkylda. Jag är en hårsmån från att slå på värmen men istället går jag ut på balkongen. Från tjugonde våningen syns en seg stad för bilar. De enda människorna som rör sig är joggare och uteliggare.

Hawaii är den nordligaste delen av Polynesien och geografiskt sett världens mest isolerade plats. Det är också färggrant, rent, varmt och ganska rikt. Är det därför paradiset förläggs hit? Hawaii var de sista öarna som befolkades på 500-talet och det blev också västvärldens sista upptäckt då James Cook landsteg här 1778. Cook hade tur i början, men tredje gången han kom blev han ihjälslagen. Det var dock inget större avbräck i utvecklingen. Sjukdomar, skogsavverkning, sockerrörsplantager, Pearl Harbor, ananasodling och turism avlöste varandra i snabb takt.

Vi befinner oss på ön Oahu i storstaden Honolulu och naturligtvis går vi till Waikiki Beach. Namnet betyder ”mycket färskvatten” och fram till 20-talet var det ett träskområde med odlingar. Sedan fraktade man vit sand från en annan ö och byggde hotell. Vattnet är smaragdklart, stranden sådär. Vi dricker något med is, all vätska serveras så. Palmer vajar, alla med metallringar på stammarna; det är för att råttor inte ska klättra upp och bygga bon. Andra växter och djur finns det också i överflöd, även om de flesta arter redan utrotats. Varje gång jag ser ett blommande träd så är det en ny sort, men de verkar ha samma namn: ”shower tree”, på grund av sina regnande kronblad. Naturen är variationsrik och vacker och den amerikanska filmindustrin håller med. Så fort Asien, Afrika, Edens lustgård eller ett dinosauriehelvete ska porträtteras åker man till Hawaii. Mer än 100 filmer och tv-serier är inspelade här.

Vår guide på Oahu ser ut som Eric Cartman från South Park men menar att han är Elvis Presleys look-alike. Han kallar oss för the gang, ”Go, gang, go!” varje gång bussen stannar och vi ska fota. Om vi inte ler kommer han att köra fortare. Vi river av några bedårande utsikter, en surfingstrand, som har världsrekordet för brutna nackar, och ett par spetsiga berg: ”Dolly Parton Peaks”. Vid lunch måste vi äta ordentligt: ”På Hawaii äter vi inte tills vi är mätta, vi äter tills vi somnar!” Men vi får inte sova, guidens retorik oscillerar mellan viskningar och skrik och nu räknar han upp allt som kom till Hawaii. Cook kom med myggen… Vad fanns här från början? frågar någon. Lava… svarar guiden Kauna lugnt och mäktigt.

Nästa dag flyger jag till Big Island, lika stort som tre Gotland och större än resten av öarna tillsammans. Här finns en av världens mest aktiva vulkaner Kilauea och en nationalpark där chanserna att se orangeröda floder är stor. Jag ser inget. Lavan har slutat rinna synligt, den samlas upp till ett stort utbrott nu, menar guiden. Andra tecken talar också för det, när som helst kan det ske. Istället för att fly väntar jag på två tanter från West Virginia som släpar sig fram genom svavelrök och svart öken. Vi når vulkankratern, det skulle kunna vara ett grustag om inte för gin- och fruktoffer till pyromangudinnan Pele. Tillbakavägen går genom ormbunksskogar och orter med halvsunkig bebyggelse. Den mullrande jorden och två tsunamiliknande katastrofer på Big Island har lett till överkomliga markpriser. Mäklarna ler: ”get it while it’s hot”. Min favorit är den svarta stranden; tropisk och amerikansk som en Gaugainmålning och ett foto av Sally Mann.

På kvällen är det luau, en festmåltid på det anrika, rosa hotellet Royal Hawaiian. Aloha, säger personalen och trär på oss orkidéband gjorda i Thailand. Mahalo, säger vi, tack. Hawaiianska har bara tretton bokstäver, alla lena och transkriberade av missionärer. Hula, den rituella dansen som förbjöds av desamma, har här på festen degraderats till sensuella krumbukter vilka beskådas sexistiskt mellan tuggorna. Maten är biff och den lila rotfruktssmeten poi serveras inte. Inget är heller lagat i jordugn, i sitt eget blod eller inslaget i bananblad. Få hawaiianer håller på så idag, de flesta äter burkskinka, spam. Ingen annan delstat slår dem i det. Spam är bra vid en naturkatastrof. Dessutom kan man göra sushi av det och köpa det på Seven Eleven.

Jag skulle vilja träffa fler helyllehawaiianer, de utgör bara 1% av befolkningen och finns exempelvis på Moloka’i, ”den mystiska ön”. Där sjungs det tydligen gospel, många är transvestiter och folk jordbrukar. Jag är också väldigt nyfiken på Ni’ihau, den karga och ”förbjudna ön” som såldes till en skotsk dam i slutet av 1800-talet och som nu drivs av en familj upplysta despoter. De har fixat skola och sjukvård för invånarna, däremot inga asfalterade vägar eller elnät. Sedan familjens ranch klappade ihop är alla arbetslösa men folket uppges äta brödfrukter och vara nöjda. De får lämna Ni’ihau men inte ta med sig någon hem och turisterna måste bli personligen ditbjudna. Ett helt annat Hawaii alltså.

Magdalena Dziurlikowska