Reportage publicerat 2007-06-14 i Expressen.

Presskonferensen för documenta 12 drar fullt hus. Stridsvagnsliknande videokameror på första parkett, pennornas armé tätt bakom och från logerna faller glittret av fotoblixtar. Kassels borgmästare Bertram Hilgen säger att stadens tideräkning styrs av de stora utställningarna och så har det varit i drygt 50 år. Det är en solid men definitivt omossig tradition. Documentas konstnärliga ledare Roger M. Buergel och hans partner Ruth Noack, tillika chefscurator, ger ett okonventionellt intryck. Buergel, i signalorange t-shirt, påtalar den spända relationen mellan journalister och curatorer. ”Ni är media och utställningen är också ett medium. Er uppgift är att paketera och göra begripligt. Vår är att…” rådda runt och stöka om, verkar han mena.

Ruth Noacks tal handlar också om det föränderliga. Hur utställningen kommer att anta nya former under sina 100 dagar. Ett digert performance- och filmprogram och visningar där högstadieungdomar leder vuxna ska bidra till växelspelet. Det bestående i utställningen är de tre ledmotiven, utstakade för länge sen medan konstnärerna varit hemlighållna ända till slutet. Ledmotiven lyder: ”Är moderniteten vår antikvitet? Vad är det nakna livet? Vad finns det att göra?” Ett svar finns på konferenspalatsets trappa: demonstration mot folkmord i Darfur.

I Aue-Pavillons växthusliknande limpor, ett av documentas fyra hus, visas den nigerianske Romuald Hazoumés Dream. En hålig skuta av svarta plastdunkar och ett foto av en paradisisk afrikansk kust. Ordstävet på golvet berättar att folk är dömda, vare sig de åker eller stannar. Då är det bättre att de åker och ”blir dömda i sina drömmars båt”. Documentan är en också en svindlande satsning och jag skulle vilja tillägga: friskt vågat, hälften vunnet.

Magdalena Dziurlikowska