Recension publicerad 2007-06-12 i Expressen.

Så var det dags igen: 300 gallerier, 30 länder och 2000 konstnärer. Art Basel är främst galleristernas tävling och spekulanternas marknad. Konsten blir varumärke och inredning. Mången installationsblobb ser ut som ett stort, lagom äckligt smycke. Men det går att snitsla sig igenom mässan.

Marijke van Warmerdams Dream machine är en vacker och busenkel film. Droppar av mjölk hälls långsamt i ett glas vatten. Arabeskerna flyter trolskt om varandra och det är äntligen ändlöst, så som det aldrig är i verkligheten.Ytterligare ett intensivt ögonblick skapas i David Lamelas ljuskägla Limit of a Projection. Man står i ljuset och bara är. Claire Fontaines neonskylt – STRIKE vill också stillheten. Kroppars aktivitet släcker den. Carlos Garaicoa bjuder på konstant ljus; ett svartmålat och hålat bräde med lampor underifrån. Vips så ser man en stad från flygplansfönstret. Bilden är så inarbetad att installationen tyvärr inte behöver vara bra. Titeln On How the Earth Wishes to Resemble the Sky klarar sig bättre än verket. Michael Bell-Smith utgår från en nattlig metropol, han med. Designar Glitter Grade som animerad film och ror hem kalaset.

Det är nog inte så märkligt att hitta två nocturna romantiker, nu när så många ställer ut. Fast lite retligt är det. Hur lika varandra är vi egentligen? Allan McCollum vet råd, hans serie The Shapes Project garanterar att ingen av oss ska behöva tilldelas en likadan krumelur. Även om befolkningen överstiger FN:s vildaste beräkningar på 20 billioner människor så kommer McCollums system att räcka till. Ett stort antal svarta former imponerar som arbetsprestation men träligt är det. Då är det kanske bättre att gå åt precis motsatt håll? Aneta Grzeszykowskas foton är en remake på Cindy Shermans klassiska film stills och det är roligare, fastän man redan sett allt förut. Grzeszykowska gör om sig till Sherman som i sin tur gjorde om sig till en kvinna ur mainstreamkulturen. Nästa år är det Art Basel igen.

Magdalena Dziurlikowska