Dödsruna publicerad 2006-11-25 i Expressen.

Per Olof Ultvedt är trä och drivhjul. Vemod, vresighet och remmar. Han föddes 1927 i Finland, satte sprätt på konsten på 60-talet och avled nyligen, 79 år gammal. Ultvedt blev ett med sina mekaniska skulpturer som väsnades rätt i tiden. 1961 deltog han i utställningen ”Rörelse i Konsten”. 1966 hjälpte han och Jean Tinguely till vid bygget av ”HON”, Niki de Saint Phalles kvinnokoloss. Dessa händelser ur Moderna Museets legendariska era öppnade upp Ultvedts karriär. I rask takt blev han professor, sedan prorektor vid Konsthögskolan i Stockholm, och fick en rad skulpturuppdrag.

Själva rörelsen i P O Ultvedts konst började dock mycket tidigare. 1954 var han 27 år gammal och bröt benet. En gipsad orörlighet följde liksom tankar på dess motsats. Året därpå såg han Jean Tinguelys mobiler: de rörliga skulpturerna. Något klack till, Ultvedt upptäckte sin tekniska ådra och de så kallade hushållsapparaterna sprang fram. Det blev reliefer av gristråg, skåp smekta av risborstar och ett helvetiskt bankande.

P O Ultvedt gjorde sina skulpturer då konsten skulle sluta vara och börja hända, och precis i den skärningspunkten befinner de sig. Han gjorde saker, men det är som om sakerna ville ta sig ut ur sig själva. Det är tvångsrörelser i tvångströja med ursinne och humor och en slängkyss till Kurt Schwitters. 1994 skulle Fatbursparken i Stockholm få en skulptur av Ultvedt men han tyckte inte om statytänkandet och lät en ledad figur falla ner från sin sockel. Den som tydligast tar upp Ultvedts fnurriga tråd är Dan Wolgers och efter honom riktigt många, fast i radikalt annorlunda former.

Magdalena Dziurlikowska