Recension publicerad 2006-12-21 i Expressen.

Folk köar till kuben. Där visas ju mindre kända verk från Nationalmuseums magasin! Kurdiska, afghanska och svenska kvinnor har valt föremål de gillar. Integration och decentralisering är på agendan. Vi har mångkulturår och Jihani Kalapour är världskulturarv på kurdiska. Sara Isaksson-From, en av initiativtagarna till projektet, hävdar dock att frågan istället varit: kan man kommunicera med konsthantverk? Sex kvinnor har pysslat. Inget gemensamt språk fanns, däremot paljetter. Deltagarna kom närmare varandra men besökarna lämnas med intetsägande ögongodis. När gruppen gick till Nationalmuseum brände det till.

Att titta på Tyra Lundgrens keramikfågel från 1970 och läsa i katalogen ”den vita duvan är den fria afghanska kvinnans främsta symbol” är häftigt. Surrealism skapas då en landskapsmålning från 1800-talet står för karg skog längs hela Stockholms tunnelbanenät. Mången pryl är också ”fin att ha hemma”, det är befriande läsning. Visningsrummet är däremot pretentiöst. Vid ingången tar man av sig skorna som vid en österländsk helgedom. Sedan hasas det runt i mörkret och glittret och beundras. Ärevördiga museer anklagas för höga trösklar men det här är som en parodi. Dagislekfullheten finns med stalaktiter av vadd och koncentration skapas kring upplysta montrar men minglet från entrén tillvaratas inte i Ali Babas grotta. Ny konst har ofta visats på gamla institutioner. När det för en gångs skull är tvärtom är det synd att mystifiering står som omramning.

Åsa Jungnelius, projektets andra initiativtagare, bjuder mig att via tolk samtala med de utländska kvinnorna. Jag frågar mesigt hur det var att arbeta med utställningen; roligt, och varför de byggt en grotta; det är fint. Svaren är självskrivna. Kommunikation är svårt. Alla är rara, de har haft skoj, invandrare är inblandade och vanliga dödliga har valt konst… det räcker inte. Bjud istället in invandrare från konstsvängen så att projektets kontrahenter kan samarbeta på lika villkor! En verklig kommunikation skulle kunna äga rum och en integration på allvar och åt bägge hållen. Jihani Kalapour är en mysig och idealistisk utställning men vi borde vilja utmaningen. Både svenskar och invandrare kan mer.

Magdalena Dziurlikowska