Intervju med Klara Kristalova, Sveriges representant på Venedigbiennalen 2026.
Publicerad i Konstguiden nr 2, 2026.

Våren är här och ormarna har vaknat. Det rasslar torrt i bruna löv när silvriga kroppar rinner genom trädgården. Hundarna får inte gå dit och avreagerar sig genom att hoppa upp på mig. Bort! ropar Klara, och slänger igen bildörren efter sig. Vi har kört hit genom tallskog genombruten av plötsligt blåa sjöar och sitter nu i hennes ateljé. Kvinnor med bleka ansikten och svart hårt, vargar, åsnor och blommor i keramik tittar tyst på oss. Ett fönster stort som en portal öppnar upp sig mot träden utanför.

– Huset och ateljén på landet i Rimbo utanför Norrtälje har varit din fasta punkt i nästan trettio år. Vilken är din relation till naturen?
– Naturen har fångat mig härute. Flera timmar varje dag går jag med hundarna i skogen och ser en mängd detaljer. Barr, bark, alla färger och lavar, ett organiskt material i ständig förändring. Det sätter sig i mina händer och genomsyrar allt jag gör. Naturen kan vara många saker, rogivande, irriterande, trist eller vacker. Jag bor i en ganska skräpig natur och får kämpa mot den varje dag, men jag fascineras också av den. I Slottsskogen i Göteborg finns mitt verk Det som håller mig kvar, bär mig vidare som är en kvinna vars ben växer ut till rötter. Det är en bild av att man sitter fast med sina rötter, och samtidigt är det just det som också lyfter upp en och leder en vidare. Till Falkenberg gjorde jag Liljekonvalj som också visades på Pilane skulpturpark. Den lilla, eleganta och giftiga blomman står där tre meter hög, med vita klockor av glas. Installationen Habitat som visades på Skellefteå konsthall är ett stycke torkad natur där jag placerat in mina olika skulpturer. Det är obegripligt för mig att vårt samhälle inte värderar biodiversitet mer. Vi låtsas inte om den ekologiska katastrofen.

– I sommar representerar du Sverige på Venedigbiennalen. Dina verk där anspelar också på miljön och visas i den Nordiska paviljongen. Där ställer du ut tillsammans med de norska och finska konstnärerna Tori Wrånes och Benjamin Olrow. Curatorn för paviljongen är Anna Mustonen, intendent för Kiasma, och titeln lyder Hur många änglar kan dansa på ett knappnålshuvud?. Vad innebär det att ställa ut på biennalen och hur kom du på vad du ville visa där?
– Det var en chock för mig att få uppdraget, också nu i femtioårsåldern. När jag var ung tog min pappa mig till Venedigbiennalerna och sa att jag måste bli känd innan jag var tjugofem, annars var det kört. Jag har ett väldigt flow i mitt arbete men bär också på ett vansinnigt tvivel, som jag måste nedlägga varje dag. Tänk om tidningarna sågar verket? Men min psykolog och jag har kommit fram till att jag kommer att överleva ändå. Temat för utställningen i Venedig är nordisk mytologi, ett ämne som jag inte kände något instinktivt för. Paviljongen är också en svår plats eftersom den är så vacker i sig och knappt behöver några konstverk alls. Det växer träd genom taket där och kanske var det de som fick mig att göra ett långt liggande träd med olika figurer som interagerar med det. Mitt verk heter Lust for Life och en aspekt av det är en sorgesång över vår misshandel av allt levande. Vad gör vi med vår jord? Det är en fråga jag ställer, till betraktarna och till mig själv. Skulpturen består av flera olika material, bland annat använder jag infärgade trasmattor för att gestalta trädets bark. Jag tar det här tillfället i akt för att experimentera konstnärligt, snarare än manifestera det jag är känd för.

– Båda dina föräldrar var konstnärer och din bror är också konstnärligt aktiv. Er familj kom hit från Tjeckien när du var ett spädbarn. Ni flyttade runt mycket i Sverige och din mamma gick bort när du var sex år gammal. Hur har din familjebakgrund påverkat dig i ditt konstnärskap?
– Min familjebakgrund är helt avgörande för vem jag är och hur jag arbetar. Vi var i ett dubbelt utanförskap, både som invandrare och som konstiga konstnärer. Själv ville jag bli tolk eller veterinär, men var för skoltrött. Pappa trugade, ska du inte bli konstnär ändå? För det var den lätta, bekanta vägen, och samtidigt såg jag hans dagliga slit. När jag gick på Konsthögskolan kom han dit och var på mig: Det här duger inte, bättre kan du! Han avled när jag var trettio år och jag blev fri, men utan honom hade inget av det här hänt. Min mamma fick lunginflammation när jag var barn och dog plötsligt i komplikationerna av den. Svärtan som finns i min konst kommer delvis därifrån. Jag har saknat en modersfigur och en kvinnlig förebild, kanske är det därför jag inte kunde förlika mig med att växa upp som kvinna. Jag upplever också kvinnorollen som väldigt snäv.

– Det första jag tänker på i din konst är flickorna. De bleka, smala tjejerna med långt mörkt hår och outgrundliga ansikten. De är vackra, skrämmande och gäckande. Det händer alltid något med dem, de är gränsvarelser stadda i förvandling. Deras ögon rinner svarta och de kräks galla. Träd, blommor och fjärilar invaderar deras ansikten. Vad betyder de här uttrycken för dig och varför arbetar du med flickan som tema?
– Flickan är ofrånkomlig eftersom jag är en kvinna, en människa som upplever hur det är att växa upp. Först är du ett omnipotent barn som kan göra allt och får ha en massa fantasi, men sen på högstadiet får du krympa ihop till en förutbestämd form. Att bli tonåring är att anpassa sig väldigt hårt, dricka sprit när man är fjorton och ha sex så tidigt som möjligt. Tänk om jag kunde ha blivit en konstruktiv och inte en destruktiv rebell? Alla skulpturer jag någonsin gjort är på sätt och vis ett självporträtt. För mig är de ambivalenta, vackra och obehagliga. Om de bara var tilldragande skulle de bli tråkiga, om de bara var frånstötande skulle de vara omöjliga. De måste ha det här spelet fram och tillbaka, det blir inte intressant om det inte är skevt.

– Du säger att det vanligaste antagandet om din konst är att den bygger på karaktärer från sagor och populärkultur. HC Andersen, bröderna Grimm, Ovidius metamorfoser eller skräckfilmer. Menar du att det inte är så?
– Min mamma läste gamla sagor för mig, så de finns i bakhuvudet. När jag i vuxen ålder läst dem själv kändes de inte riktigt användbara, de är så korta och sedelärande. En sak jag kan bära med mig därifrån är respekten för djuren och det komplicerade maktförhållandet vi har med dem. Vi manipulerar djuren till att bli våra vänner och utnyttjar dem sedan. Hur är det möjligt för små tjejer att styra så stora och kraftfulla varelser som hästar? Ska jag dressera mina hundar? Kan jag äta kött utan att ha ångest? När jag skulpterade kvinnoansikten med nattfjärilar för ögon och mun trodde alla att jag sett filmen När lammen tystnar, men jag blir för rädd av skräckfilm. Det som inspirerade mig var ligustersvärmare som plötsligt kom till vår liguster i trädgården. Insekterna var så stora och många, överjordiskt vackra och skräckinjagande. Fjärilen som sitter på kvinnans mun i mina skulpturer, är det den som suger ut henne eller är det tvärtom?

Klaras mobil ringer som för att besvara frågan, men det är bara tandläkaren.
– Ja, 07.40 blir perfekt! säger hon snabbt och lägger på. Jag har skjutit på allt och nu kommer det slag i slag, berättar hon. Konsthögskolan ska hit, och min dotter tar kandidatexamen i Oslo. Vill du ha kaffe? föreslår hon lite utmattat.
Vi går in i köket där Peter Ern, Klaras man, står med en laptop. Peter är själv konstnär men arbetar nu mycket med Klaras konst och hennes utställningar.
– Bilderna ska in till zoom-mötet, säger han.
– Hundarna måste ut i skogen, säger hon. Vem skjutsar Magdalena till stan? Samtalet är ett Tetris i vardagen som inte går ihop. Jag tar en tung, keramisk kopp och dricker. Just det, kommer jag på, det måste vi prata om.

– Den glaserade keramiken har blivit ett signum för dig. Du formar dina skulpturer för hand, bränner leran, målar den med rinnande färg och glaserar i tjocka, glänsande lager. Vad fick dig att arbeta med keramik?
– Keramiken är på gott och ont. Den är så lätt för mig att arbeta i, men jag vill inte fastna i ett material. När jag gick på Konsthögskolan var keramik något förbjudet och lågt, förknippat med hobby och konsthantverk. Det sporrade mig. Jag har alltid målat och tecknat och det kändes som att jag kunde fortsätta med det fast i tredimensionell form. Gjuten skulptur har det jättetråkiga steget med att bygga något i lera och göra en form i gips, vilket jag nu slapp. Det var bara att skulptera, måla och bränna i ugnen. När man öppnar ugnsluckan är det alltid en överraskning hur färgen runnit, och jag tycker om det här momentet av slump. Alla har en erfarenhet av keramik genom olika bruksföremål, vilket gör keramiska skulpturer mer tillgängliga eller folkliga, vilket jag tycker om.

– Runtom i Sverige och under flera decennier har du arbetat med offentliga verk. Hur är det att jobba med konstnärliga gestaltningsuppdrag?
– Det är roligt och utmanande. Äntligen får man visa sin konst för allmänheten, men de kanske avskyr den. Hon vandrar från skogen i Hudiksvall fick tvåtusen underskrifter mot sig. Namninsamlingen var bara förnamnet, den kunde ha varit fingerad. Det som kändes hårdare var hur media vinklade samtalet till att handla om Sverigedemokraternas idéer, om att folket borde få bestämma själva. Många offentliga verk möts först av skarp kritik för att sedan bli en viktig symbol och något som många kan vara stolta över. När jag gör ett offentligt verk vill jag relatera till platsen, historien och människorna som brukar röra sig där. Hudiksvallstjejen handlar om att växa upp och leva i en småstad. En fråga som många unga ställer sig i Norrland är om de ska resa bort eller vara kvar. Verket Resenärerna i Uppsala handlar också om migration. Det är familjen där jag var barn, de udda som kanske stannar, eller inte.

– Du slog igenom i fyrtioårsåldern och har en internationell karriär, hur började allt? Och hur fortsätter det nu i akt tre av livet?
– Min svenska gallerist Magnus Karlsson och jag deltog i Frieze Art Fair år 2006. Han ska alltid vara så lågmäld och kom med bockbord till den tjusiga konstmässan, och mina skulpturer hade blivit fel i bränningen. Så det var de fula skulpturerna på bockarna från Ikea, dessutom hade jag tappat min plånbok, jag låg bara på hotellet och grät. Plötsligt ringde Magnus: Maurizio Cattelan köper dina skulpturer och tv filmar honom! Cattelan är en känd konstnär, han talade väl om mig för sitt galleri, och Emmanuel Perrotin sa till mig: Om du gör en utställning på tre månader ska jag överväga att arbeta med dig. Det har jag haft som måtto, tre månader, men det går långsammare att arbeta nu. För ett tag sen hade jag sjuk åldersnoja. Tänk så ful, trött och tråkig jag har blivit. Jag gjorde en del verk om åldrandet och har kommit över det nu. Jag är en arbetsnarkoman, jobbar helst på julafton också, så jag kommer bara köra på tills jag dör. Men det är viktigt med tid för reflexion. Att kunna stanna upp och se vad man har gjort och för att vidga sina uttryck och material. Fler borde få chansen att förstå att bild är ett språk. Vi omges av manipulerade bilder som vi är chanslösa mot om vi inte har estetiska ämnen i skolan. Det och mina tankar om naturen vill jag skicka med till framtiden.

Faktaruta
Klara Kristalova, född 1967 i Prag, Tjeckien. Bor utanför Norrtälje.
Familj: Maken Peter Ern, som också är konstnär, samt tre vuxna barn.
Representerad i samlingar såsom: Moderna museet i Stockholm, Centre Pompidou i Paris och Norton Museum i Florida.
Offentliga verk i urval: Hon vandrar från skogen i Hudiksvall, Resenärerna i Uppsala, Det som håller mig kvar bär mig vidare i Göteborg, Liljekonvalj i Falkenberg.
Företrädd av: Galleri Magnus Karlsson i Stockholm och Galerie Perrotin i Paris.

Magdalena Ljung