Foto: Crystal Sauna. Intervju med Mats Bigert och Lars Bergström om offentlig konst.
Publicerad i Konstnären nr 3, 2026.

Vad är offentlig konst och varför ska vi ha den? Hur är det att arbeta med offentlig konst jämfört med att göra konst till utställningar? Vilka drömmar och mardrömmar kan en konstnärlig gestaltning ge konstnären? Och vad är viktigt att tänka på när man gör konst till en allmän plats? Mats Bigert och Lars Bergström har samarbetat konstnärligt sedan 1986, de har gjort en mängd konstnärliga projekt på högst olikartade sätt.

ML: Konstnärliga gestaltningar är en stor del av er karriär. Hur kom ni på att ni ville arbeta med det och varför har ni fortsatt?

MB: Vi började med offentliga uppdrag vid millennieskiftet och vårt första projekt var  Tanke Incognita, 2001, för Linköpings universitet. Det är en stor, tom tankebubbla med en sittplats under. Vi frågade oss: Vad gör man här, producerar man kunskap? Att utgå från platsen är en röd tråd för oss. Våra verk är sociala skulpturer, de fullbordas av ett aktivt deltagande. I vissa kan man sitta, i andra klättra runt, basta eller grilla korv. Detta interaktiva synsätt springer ur performance, som vi också arbetat med.
LB: Det är en intressant utmaning att göra verk som förstärker en plats identitet och historia. Det är också roligt att många kan ta del av konsten och man känner sig samhällsnyttig, att man ger tillbaka något. Sedan finns den ekonomiska aspekten, offentliga uppdrag är mer välbetalda än utställningar. Utan dessa uppdrag hade vi inte kunnat göra våra andra projekt. I huvudsak har vi ett växelbruk, vi har gjort omkring trettio offentliga verk och hundrafemtio utställningar.

ML: Om man som konstnär vill arbeta med offentliga gestaltningar, vilka vägar finns det att gå?

LB: Tillfället gör tjuven! Du kan delta i en tävling, bli tillfrågad, söka ett uppdrag som är utlyst eller komma med förslag på eget bevåg. Du kan också göra ett offentligt verk själv med tillstånd. Sensing the Arctic är en land art-installation vi gjort på en myr i Abisko, där vi fått tillstånd av Svenska Turistföreningen. Men sådana projekt kräver förstås delvis en egen budget. Konstpoolen och Stockholm konst är två tips för de som vill komma in i branschen.
MB: Kommuner gör konst för gator och torg, landstingen ordnar med sjukhus, Konstrådet arbetar med Statens fastighetsverk, och Statens konstråd levererar åt Akademiska hus. Tidigare valde Statens konstråd ut konstnärer själva, innan någon överklagade om att det stred mot lagen om offentlig upphandling. Det förändrade spelplanen. Nu utlyses uppdragen och många konstnärer söker dessa via krångliga e-portaler. Men förändringen har också medfört att konstnärer utan tidigare erfarenhet kan söka uppdrag. Kulturportföljen som växte fram 2009 är en annan förändring som gör det mindre centralstyrt och medför att regionerna har ett självbestämmande.

ML: Hur är det arbeta med permanenta, offentliga verk kontra utställningar på konsthallar

MB: Offentliga verk är långdistanslopp, från ax till limpa kan det ta tre till fem år. Vi gör en av avfarterna till Förbifart Stockholm, och jag minns inte ens när vi fick projektet. Att arbeta med konstnärliga gestaltningar är inget för neurotiker. Det gäller att leverera det som utlovas, hålla stora budgetar och strikta tidsramar samtidigt som det oförutsedda inträffar. Hela arbetslag är inblandade i offentliga uppdrag och många människor ska kunna tycka om konsten under lång tid.
LB: Det finns en annan frihet när man gör konst till en utställning. Man behöver inte ta hänsyn till en bestämd kontext.

MB: Men begränsningar kan också göra en fri. Det kan vara spännande att förhålla sig till olika parametrar. Galleriet är ett vitt rum, du kan göra vad fan du vill. Och?
LB: Till ett galleri kommer de som vill se konst men i det offentliga konfronteras människor med konst utan att ha valt det. Sådant kan bli problematiskt, när människor känner att de får en skulptur i knät och så säger någon som bestämmer att det är bra konst.
MB: Eller när en konstmecenat donerar ett verk. Varför då? På vår plats! Men vi får också dras med reklam i det offentliga utan att ha begärt det. För oss är det viktigt att åstadkomma en dialog. Vi har själva initierat Wasteland – Climate Action Park i Skellefteå och fått kommunen att bygga en hel konstpark. Oppositionen har publicerat artiklar om hur mycket det kommer att kosta, men eftersom vi pratat med reportrar och även på plats med de boende så har opinionen vänt. De som ska få konsten måste känna sig delaktiga, vilket är svårt om verket springer ur en tävling. Jag tror inte att de bästa verken kommer ur tävlingar utan ur processer, men så fungerar det sällan i Sverige.

LB: Fysisk hållbarhet är en annan aspekt av konst i det allmänna rummet, att verket ska tåla yttre påfrestningar. Det finns en anledning till varför offentlig konst så ofta är gjord av brons och sten, de är eviga material. I vår installation Tomorrow’s Weather på T-centralen ingår en massa elektronik som måste bytas ut, och där finns en tidsfaktor.
MB: Ibland har vi varit naiva och använt teknik som blir föråldrad. Samtidigt är det svårt att låta bli tekniken, och ingenting håller för evigt. Allt vi människor bygger är temporärt, så den permanenta konsten är en chimär. Nu säger man att det är bra om ett verk håller i femtio år.

ML: Verken ni gör handlar ofta om vårt förhållande till naturen. Om klimatförändringar, naturkatastrofer och ekologiska system. Hur tänker ni om den miljömässiga hållbarheten i produktionen av era verk?

LB: Det mesta är producerat i Sverige. Gör man verket i lokala verkstäder på orten där det sedan ska stå känns det extra bra. Men visst har vi skickat beställningar till Kina också.
MB: När vi arbetar med den gröna omställningen som tema vill vi använda material som själva kommunicerar något. Pebble är ett företag som utvinner koldioxid ur atmosfären och gör granulat som kan blandas in i cement för att göra den mindre miljöfarlig. I verket CO2 Lock-In gjöt vi koldioxidbojorna av återvunnet stål. Det skulle också vara kul att använda grönt stål, men det finns inte än. Vi använder oss också av svensk kärnfuru, framtagen på ett hållbart sätt, men det bidrar ändå till kalhyggen. Det finns inga material som inte har ett avtryck. Om utveckling ska gå åt rätt håll måste det komma påbud från beställarna.

ML: Har ni något drömprojekt eller mardrömsprojekt i bakfickan?

MB: Vi vann en tävling i Landvetter om en bro över motorvägen. Vårt förslag Cloud Bridge såg fantastiskt ut i skiss och alla kostnader var verifierade. Men när projektet presenterades fick kommunstyrelsen ångest för att det såg för dyrt ut! Det var inte för dyrt, det bara såg för bra ut, så de blev rädda för opinionen och la ner förslaget. Ett liknande exempel var ett verk för Vattenfall, alla kontrakt var påskrivna men sedan kom rädslan över att de skulle lägga en miljon på konst. De rev upp beslutet och betalade oss en halv miljon i vite istället. Det var för femton år sedan och är preskriberat nu så vi får prata om det.
LB: Men hur mycket har det här kostat? Det är en så osexig och dum kommentar.

MB: Wasteland i Skellefteå som invigdes nu i maj är ett lyckligt projekt för oss. Det har vuxit till en hel kunskaps- och klimatpark som involverar andra konstnärer också. Parken ligger på en gammal, förorenad industritomt och temat är From Waste to Promise. Skellefteå, som också var Northvolts stad, är ett epicentrum för den gröna omställningen och en spännande plats. Vi hoppas att vårt konstprojekt kan påverka staden.

ML: Hur har ni utvecklats konstnärligt under de snart trettio åren som gått sedan ert första uppdrag?

MB: Det svåraste som konstnär är att upprätthålla känsla av innovation. Lithium Crystal Sauna som vi precis gjort för Skellefteå är helt klart vårt mest avancerade projekt och vår första byggnad. Det är tvåhundraåttio bitar metall som har sammanfogas i geometriska mönster. Verket hämtar sin färg och form från litiumkristaller, vilket är kopplat till batteritillverkning. Det är också världens första batteridrivna bastu.
LB: Platsen inspirerar oss, den är alltid ny och kan föda en originell idé. Det är också intressant med tekniska utmaningar, och mycket har hänt där under de senaste decennierna.

ML: Hur har den offentliga konsten utvecklats under er livstid?

MB: Sverige är unikt i att vi lägger så mycket resurser på konstnärliga gestaltningar jämfört med andra länder, och den offentliga konsten har fått en klart bättre status. När vi gick ut Mejan tyckte man lite synd om de konstnärer som fick göra offentliga uppdrag. Så är det inte nu.
LB: På 60- och 70-talet satsades det väldigt blygsamt på den offentliga konsten. I skolan där jag gick fanns det ingen konst överhuvudtaget. Nu är det så mycket bättre att jag blir avundsjuk. Förr i tiden blev kända konstnärer hedrade genom att ställa upp en av sina skulpturer ute i offentligheten, utan en tanke på platsens karaktär.

MB: Tankesättet går tillbaka till idén om monumentet som firar makten. I motsats till det finns Egon Möller Nilsen som gjorde lekskulpturer på tröskeln till 50-talet. En annan mer nutida trend är idén om spektaklet. Att olika städer investerar i konst som en del av upplevelseindustrin och massturismen. Konsten har också politiserats och blivit mer styrd.
LB: Det goda är att politiker har en bättre förståelse för vad konsten kan bidra med. Att den kan förstärka kvaliteten på en plats och de boendes självkänsla. Men det är förstås också sårbart med politisk inblandning.
MB: Något som blivit sämre är alla regler och krav på dokumentation. Sökande måste ha en fallenhet för att skriva dokument. Juryn går efter ett poängsystem istället för att diskutera i grupp. Hållfasthetsinspektörer besiktigar konsten och frågar om svetsdokument.

ML: Hur ser ni på ert arbete med den offentliga konsten i vår nutid?

LB: Linköpings universitets rektor sa till oss att lärare och personal brukar samlas vid vår skulptur vid högtidsstunder. Det har blivit ett nav som ökar platsens värde, det är just sånt man vill ska hända!
MB: Det är en paradox att försöka göra något i det allmänna som ska tilltala alla. Hur ska man bryta ny mark då? I konsten handlar det ju också om att särskilja sig från andra.
LB: Ett offentligt verk behöver inte älskas på en gång, folk kan ändra sin uppfattning om det, och där finns en pedagogisk knorr.

MB: En konstnär gör inte bara något som ska vara lite snyggt och idén om det offentliga är större än att kommunen beställer något. Det offentliga är en plats som behöver problematiseras, och det är roligt att smyga in en underliggande kritik på så sätt. Torget, agoran, har en lång tradition och det är viktigt att befolka det med tankar. Men att stötas och blötas i det offentliga sker allt mindre. Alla går omkring i sin egen podd. Där kan konsten kan bli en motvikt mot fragmentiseringen och polariseringen av samhället. Jag tror att den offentliga konsten har en jättestor betydelse. Den har en förmåga att förändra samhället.

Magdalena Ljung