Intervju med Joanna Rytel publicerad i Paletten nr 3, 2006.

MD:
– På din senaste utställning hos Natalia Goldin visade du filmen Att tänka tankar man inte vill tänka (2004) och andra verk som handlade om din fascination för det afrikanska. Jag träffade din mamma där; hon stod och log trots att du hade fotat dig själv sugande en svart mans kuk. Min mamma hade inte varit nöjd. Din familjesituation ter sig exotisk för mig.

JR:
– Min mamma dömer inte ut mig. Hon förstår att konst kan vara konstigt och att man inte ska begränsa konsten och inte mig heller för den delen. Hon förstår att min konst handlar om att kämpa och förändra, exempelvis normer och att sådant arbete är viktigt.

Cześć, jak się masz? Hej hur är det? Sen skrattar vi vårt svenska skratt för att polskan inte räcker till. Joanna kom hit 1982, jag 1984, hon är 31, ett år äldre än jag. Vi är från Warszawa.

Magdalena Dziurlikowska:
– Min första upplevelse av det exotiska var Praga, den dåliga sidan av Warszawa. Där finns inga sevärdheter, bara kriminalitet, sa de vuxna och jag såg den förbjudna frukten från bilfönstret. Vad var exotiskt för dig som barn och vad är exotiskt för dig nu?

Joanna Rytel:
– Jag lär mig varje dag vad som är exotiskt, just nu solen, häromdagen en söt kille utan armar. Min första svenska Barbie var exotisk för att hon hade bröst. Och soptunnor där jag och min syster hittade handväskor som någon väskryckare hade slängt.

MD:
– På din senaste utställning hos Natalia Goldin visade du filmen Att tänka tankar man inte vill tänka (2004) och andra verk som handlade om din fascination för det afrikanska. Jag träffade din mamma där; hon stod och log trots att du hade fotat dig själv sugande en svart mans kuk. Min mamma hade inte varit nöjd. Din familjesituation ter sig exotisk för mig.

JR:
– Min mamma dömer inte ut mig. Hon förstår att konst kan vara konstigt och att man inte ska begränsa konsten och inte mig heller för den delen. Hon förstår att min konst handlar om att kämpa och förändra, exempelvis normer och att sådant arbete är viktigt.

MD:
– När du visade ” niggerlovingfetischistkärringverken”; de som behandlar en vit kvinnas attraktion av svarta män skrev du också att du var trött på att göra konst för svenska folket. Hur har du undvikit den svenska publiken sedan dess och hur har du riktat dig till en annan samhällsklass?

JR:
– Jag var trött på galleripubliken för att den är så intern. Mitt mål är inte att göra konst för konstnärer. Jag ser media som mitt främsta gallerirum; där blir mina idéer tillgängliga för alla.

MD:
– Michel Houellebecq skriver i romanen Plattform (2001) att han är utled på sitt ursprung: “Mot västerlandet känner jag inget hat, bara ett stort förakt. Men jag vet att vi stinker av egoism, masochism och död allihop.” Håller du med?

JR:
– Jag tycker att alla människor är egon men fattiga människor har inte råd att vara det. De måste hjälpa varandra för att överleva; man byter tjänster. Här kan man köpa sig hjälp, och svenska kompisar ställer inte upp på varandra. Svenskar har inte fattat att man alltid får tillbaka mer om man själv ger. Nej, här ska alla sköta sitt. Det är iskallt. Inte undra på att de är så ensamma här. Det är i alla fall välförtjänt!

MD:
– Huvudpersonerna i Plattform kommer på att de ska arbeta för att göra sexresor mer rumsrena, för det är trots allt det som alla resenärer vill: att ligga med någon i det exotiska landet. En sådan kontakt blir kronan på verket, och så var det också för mig när jag tågluffade i tonåren. Har du tänkt så?

JR:
– Jag har aldrig rest med en sådan plan i tankarna, men efteråt kan man alltid sammanfatta att man hade sex här och där.

MD:
– Jag föreställer mig att det alltid är den starkare som säger att den andre är exotisk. Att den starkare, som representerar normen, dömer ut den andre med en positiv fördom: “exotiskt”. Är det en maktdemonstration för dig att exotisera något?

JR:
– Det kan det vara precis som allt annat, vi leker ju med makt dagligen. Över- och underordning som ständigt skiftar. Det exotiska blir i sådant fall någonting man ser upp till eller ner på, något som väcker ens begär. Jag kände inget överläge när jag hade sex i Gambia för jag var lika exotiserad själv. Dessutom har man alltid ett fysiskt underläge som tjej och det gör att man inte kan få ett maktövertag på det sexuella planet heller. Om jag hade haft sex med en gambian i Sverige hade det varit annorlunda. Som vit kvinna har jag mer makt i Sverige än utländska män. I deras land blir jag oftast bara ett kön eller en vandrande plånbok.

MD:
– Exotism är tätt ihopkopplat med begär, men finns det en god exotism och ett ofarligt begär?

JR:
– Jag tycker inte att exotism är något negativt. Exotism är för mig oftast något man tänder på för att det är annorlunda, främmande eller sällsynt. Att ge efter för exotism är positivt på så sätt att man inte väljer någon som liknar en själv, och begär ska väl vara lite farligt annars blir det ju något annat.

MD:
– Karin Johannissons studie Den mörka kontinenten (1994) handlar om kvinnokroppen och läkarvetenskapen. Kvinnan har fått personifiera det exotiska i vår civilisation. Ser du på dig själv som exotisk?

JR:
– Bara när jag är på Riche i stora baren bland kostymgubbar med konstiga trasiga smutsiga kläder och fett hår. Då känner jag ett överläge för de ser mig som den exotiska konstnärinnan de inte kan få. De blir yta och jag yta och innehåll.

MD:
– Dina konstprojekt skulle provocera än mer i Polen och i många afrikanska samhällen som är mer traditionella, religiösa och ojämnställda än Sverige. Skulle du göra något där så hade det tagit hus i helvete, det hade väl varit roligt?

JR:
– Mitt mål är inte att vara en provokatör!

MD:
– Nej, men dina projekt provocerar och det kan vara något bra. Jag tänker att din konst behövs där den provocerar som mest.

JR:
– Jag vill inte åka till andra länder och uppfostra människorna, jag har nog med att vara en verklighetsutvecklare här. Däremot ställer jag gärna ut min Sverigebaserade konst utomlands så att en internationell publik kan se vilka frågeställningar en svensk konstnär arbetar med.

MD:
– I en annan intervju menar du att om du hade gjort smyckena och sajten Glada abortbarn (2003) utanför konsten så skulle du uppfattas som sinnessjuk. Naturligtvis, men myntets andra sida är att konsten blir ett exotiskt reservat. Du har även sagt: “Om jag ska göra något bra så vill jag göra det på riktigt som att hjälpa utrotningshotade djur.” Börjar konsten kännas för exotisk och för trång?

JR:
– Nej, men konsten känns ibland som en bluff upphöjd utan anledning.

MD:
– På ditt PANK-stipendium vid Marabouparkens Annex i Sundbyberg gjorde du en offentlig utsmyckning: fågelholkar med öppningar inspirerade av putande dockmunnar. Enligt dig är det bara en utsmyckning, inte en del av din konst. Varför tog du inte tillfället i akt att göra konst istället?

JR:
– Jag ville göra stora foster men det hade aldrig godkänts av Sundbybergs kommun. Därmed gjorde jag inte det jag ville i mitt hjärta utan tänkte ut ett verk som en affärsidé. Då är det inte min konst längre utan ett verk utifrån vad folk kommer att tycka är fint.

MD:
– Du har kritiserats för att vara omogen och då har du svarat att du vill ha ett barnsligt tilltal. Varför vill du det?

JR:
– Eftersom innehållet i min konst oftast är väldigt allvarligt och hårt behövs den barnsliga estetiken. Hård konst med empati och omogen estetik är min grej.

MD:
– Det har nyligen kommit en c-uppsats om dig, Pepparkaksform eller avantgarde? (2005). Författaren Caroline Malmström kommer fram till att du inte kan kallas nyskapande utan är en del av en tradition där andra provocerat mer och tidigare. Håller du med om det?

JR:
– Vet ej.

MD:
– En kommentar på en blogg lyder: “Joanna är ett stort skämt och borde gå om Konstfack.” Finns det något i din konst som du skulle vilja göra om, göra bättre?

JR:
– Ibland kanske jag tyckt att min konst är för enkel, för mycket statement och för lite känsla.

MD:
– En återkommande kritik av ditt konstnärskap är att du kör oneliners och undviker diskussion. Stämmer det?

JR:
– Kanske, men det är sällan någon diskuterar min konst med mig. Jag får oftast höra efteråt vad folk har sagt. Jag försöker vara en tankeanarkist och då kanske det blir svårt att gå emot nyskapande idéer som finns i min konst.

MD:
– Jag har hört att du jobbade på en så kallad exotisk klubb i södra Spanien. Varför ville du göra det? Sedan filmade du Djurperformance (2000 – 2001) där du strippdansar för djur. Först stödjer du ett mansgrissystem och sen påpekar du att män är djur. Är det inte både tvivelaktigt och uttjatat?

JR:
– Du, jag jämför inte män med djur, det skulle vara en förolämpning mot djuren. Mitt verk handlar om djurens reaktioner och våra föreställningar om deras reaktioner på mänskligt beteende. Jag jobbade på ett technodisco i Spanien. Där fanns det många äckliga killar så jag kunde lika gärna ha arbetat på en strippklubb, då hade jag fått mer betalt.

MD:
– I videoverket Då tar jag din katt (2003) slickar du och en katt varandra på tungorna i flera minuter. Varför ville katten göra det? Gjorde ni så många gånger innan du bestämde dig för att filma det? Vad tänker du när du märker att djurs sexualitet riktas mot människor eller fokuseras på dig? Skulle du kunna ligga med ett djur?

JR:
– Djur har ingen sexualitet som vänds mot människor. Kanske att en hund juckar mot ett ben men även där tror jag att det handlar om något annat. Så det är bara din egen projicering, och nej, jag vill inte ligga med ett djur. Kanske om jag hade en kuk. Filmen var en slump. Jag hade precis ätit pasta med gräddsås, la mig i soffan och katten började slicka mig runt munnen. Jag började filma och sträckte ut tungan för att det skulle bli finare, som en kyss. Är du besviken?

MD:
– Ja, jag tror att det finns en gränsöverskridande sexualitet som skulle vara intressant att utforska.

JR:
– Ja, kanske hur det kommer sig att man kan få hundar att medverka i tidelag i porrfilmer.

MD:
– Du har sagt: “Jag vill inte prostituera mig, jag vill bara sälja sex till desperata killkompisar. […] Det är min dröm att knulla med någon för pengar.” Jag tänkte också så, testade en gång och den gången var för jävlig fastän vi var vänner och brukade ligga med varandra ibland.

JR:
– Det är precis det jag vill undersöka: om det är samhällets syn på mig som säljer sex som får mig att må dåligt eller handlingen i sig. Projektet heter Ska vi leka doktor med din snopp? Då kommer folk att förstå vem som har övertaget. Jag ska ha sjuksköterskeuniform för att det är sexigt, och en vakthund, min schäfer, för att vara säker. Jag skulle också kunna göra det utan att klä ut mig, vilket inte betyder att jag skulle vara mig själv. Det skulle fortfarande vara en undersökning om sex och männen skulle vara mina verktyg.

MD:
– Varför tror du att horan och bordellen utövar en sån attraktionskraft på många av oss?

JR:
– När man betalar förväntar man sig något utöver det vanliga. De sociala reglerna sätts åt sidan och man kanske föreställer sig att det inte finns något som hämmar ens sexualitet. Jag skulle gärna köpa sex av en ung, androgyn och svensk man.

MD:
– På Tiranabiennalen 2005 var de albanska journalisterna begeistrade: “Flasher Girl, Flasher Girl!” Du smälte ihop med ditt verk och besvärades inte av det, men du figurerar inte själv på fotografierna där en blottare vänder sig bort från betraktaren, varför? Din medskapare och modell, Stella Wikholm, kunde inte följa med till Albanien, men hade det berikat verket om hon hade stått där framför journalisterna?

JR:
– Nej, verket handlade inte om henne som person utom om vilken kvinnlig blottare som helst, men det grundar sig i mitt eget begär att vara sedd i olika sexuella situationer. Det handlar också om att ta det offentliga rummet i anspråk utan att bli ett objekt. Om jag skulle blotta mig så skulle jag välja smarta ställen, inte sitta på en parkbänk som en manlig idiot, utan exempelvis på en kaj. Ingen kommer att hoppa i land för att stoppa mig om jag blottar mig för folk på en färja.

MD:
– När du sammanfattar din konstnärliga praktik nämner du tre huvudspår: relationen mellan människor och djur, mänskliga relationer och maktstrukturer samt feminism. Jag skulle vilja säga att du sysselsätter dig med den andre. Det handlar hela tiden om det som västerlandet har exotiserat och velat särskilja sig från: djuret, den svarte, kvinnan. Vad är det som lockar dig till dessa teman?

JR:
– Orättvisor. Underläget är min drivkraft.

Magdalena Dziurlikowska