Intervju publicerad 2006-09 i xpoSeptember.

– På Dagens Nyheters hemsida finns dina bildspel om Israel, Palestina och Irak. De är viktiga dokument men samtidigt oundvikligen estetiseringar av andras lidande, hur tänker du kring det?

– Man måste veta exakt varför man ska fotografera människor i ett katastrofdrabbat område. Är man i Bosnien för att bygga upp en portfolio? Är man villig att arbeta på det sättet? Det finns ett allmänintresse av bilder från ett krig, men ett fotografi kan bli ett övergrepp och det är många bra bilder som jag låter bli att ta. Jag tycker inte heller att enskilda människor ska användas som illustrationsmaterial till större skeenden. Fotoböcker är ofta fantastiska men informationen om de avbildade är rudimentär. De blir enbart statister i fotografens egen show. Det är mer intressant att försöka komma nära de man fotograferar och få reda på vilka just de är.

Paul Hansen arbetar för Dagens Nyheter och är en rikligt prisbelönt fotograf. Han är aktuell med sin första bok ”Människa, människa” samt en utställning på Galleri Kontrast. Jag träffade honom på DN dagarna innan han for iväg till Libanon.

Magdalena Dziurlikowska:
– På Dagens Nyheters hemsida finns dina bildspel om Israel, Palestina och Irak.  De är viktiga dokument men samtidigt oundvikligen estetiseringar av andras lidande, hur tänker du kring det?

Paul Hansen:
– Man måste veta exakt varför man ska fotografera människor i ett katastrofdrabbat område. Är man i Bosnien för att bygga upp en portfolio? Är man villig att arbeta på det sättet? Det finns ett allmänintresse av bilder från ett krig, men ett fotografi kan bli ett övergrepp och det är många bra bilder som jag låter bli att ta. Jag tycker inte heller att enskilda människor ska användas som illustrationsmaterial till större skeenden. Fotoböcker är ofta fantastiska men informationen om de avbildade är rudimentär. De blir enbart statister i fotografens egen show. Det är mer intressant att försöka komma nära de man fotograferar och få reda på vilka just de är.

MD:
– I bildspelet om Thailand efter tsunamin har du en mjuk, elegisk hållning. Du väljer det abstraherande svartvita fotografiet och det dröjer innan en liksvepning tonar fram. Varför?

PH:
– Det är en svår balansgång. Döden ska inte ersättas av eufemismer men en katastrof är inte bara döda kroppar. Lidande, förtvivlan och hopp finns också. Jag gjorde en gång ett arbete om ett narkotikaberoende par. Det hade varit så enkelt att fotografera en kanyl i en arm men dessa människor är mycket mer än bara narkomaner. I ett reportage ska en berättelse komma fram och man tjänar inget på dramaturgiska genvägar. Förstärkningen kan istället lägga sig i vägen för det man vill säga.

MD:
– Du arbetar ibland med klichéer som det gråtande barnet. Hur kommer du undan med slitna teman och hur undviker du att fotografera samma skotthålsbeströdda vägg vart du än kommer?

PH:
– Klichéer är klichéer för att de är bra. Något slitet som ingen är oberörd av. Visst drabbas jag också av att inte hitta bilder men då gäller det att tvinga bort sin erfarenhet och bli tre år igen. När någon säger att ”det där redan är gjort” så har man slutat att se.

MD:
– Dina fotografier är typiskt dokumentära. Det avgörande ögonblicket finns där liksom modernismens krav på mediets särart, men du är också experimentell. Vad betyder det konstnärligt arrangerade och det dokumentära för dig?

PH:
– Trovärdigheten är av fundamental betydelse och vi har strikta regler mot efterbehandling av bilder. Med detta sagt tror jag att ett experimentellt förhållningssätt har kapacitet att vitalisera pressbilden. En tidningsfotograf är oftast längst ner i den berättartekniska kedjan för att ordet kommer först, men varför ska man inte kunna ha fotografer som krönikörer och krönikor bestående av fotografier?

Magdalena Dziurlikowska