Recension publicerad 2006-26-09 i Expressen.

Utställning på Galleri Magnus Karlsson
Huvudpersonen i Jens Fänges konst är en anemisk ädling med pastellfärgat blod. Han återkommer i verken som i en utvecklingsroman. Men det är hela tiden något fel på mannen. Kroppsdelarna är asymmetriska och kläderna faller sönder likt äggskal kring något urblåst. Rätt som det är vandrar ett par avhuggna ben i vitt vakuum. Snittytorna är oblodiga och liknar en delad kondisbit, en sån där dammsugare. Det är ett raffinerat våld som sipprar in under huden. Målningarnas tematik är precist och går tillbaka till 1700-talet då den moderna eran började. Religion byttes ut mot vetenskap, lantliv övergick i urbanisering och folk började dricka kolonialimporterat ur porslinskoppar istället för öl ur trästop. Litterära salonger blommade i Paris men sådde också frön till Charles Baudelaires leda. Vår tids känslor och problem bottnar i detta arv och det är därför som den frackklädde personen i Fänges konst angår oss.

Så har det varit under de tio första åren av ett homogent konstnärskap och det återges i en nyutkommen monografi. Bokens båda författare förbiser dock den kanderade aggressiviteten och upplysningens sekel som idéhistorisk bas. Istället knyter skribenten Christian Viveros-Fauné och Gertrud Sandqvist, prefekt på Konsthögskolan i Malmö, an till den surrealistiska traditionen. Visst är det välmotiverat, men mycket förutsägbart. I de senaste målningarna retirerar dandyn till förmån för scenen. De tidigare enfärgade fonderna förvandlas till arkitektur och förändringens vindar blåser genom salarna. Dörrar slås upp, stolar ramlar omkull och volangerna vajar. Fänge gör klokt i att inte ta in den bräcklige snobben i rum där kulörerna är mer uppdrivna än någonsin förr, där orange, svart och smaragd spelar mot sockerbageriets smek.

Men hur attraktiva kulisserna än är så räcker det inte som ersättning för dramats kung. Interiörerna förblir obestämda. Överhuvudtaget är det en målningssvit som vrider sig rastlöst kring gamla manér och vill till något nytt. Den viljan är utställningens roligaste egenskap. Det finns rikt om ansatser till det abstrakta, till collaget, stillebenmåleriet och installationen. Och klangerna av detta fastnar snart på ett hus nära dig. Fänge är aktuell som färgsättare av byggherren Folkhems radhus på bomässan i Tensta. Ett folkhem är även temat hos Magnus Karlsson, utställningen heter Maison du Peuple.  I målningarna återges detta hem affekterat och kylslaget. Samtidigt är det juvellikt lockande. Det rymmer en intressant civilisationskritik som tyvärr inte kommer fram i bomässans band av pasteller, det svarta huset till trots. Gå till galleriet istället!

Magdalena Dziurlikowska