Samlingsrecension publicerad 2006-08-29 i Expressen.

Galleriernas höstpremiärer sprakar av myter, surrealistiskt återbruk och drömsk dramatik. En sådan ockult eskapad kan inledas på Milliken Gallery: kana ner i utställningen Down The Rabbit Hole och finn den brittiske konstnären Tris Vonna-Michell, livs levande. Här erbjuds nämligen en raritet bland Stockholmsgallerierna – en perfomance. Vonna-Michell berättar om sin mentala jakt på konstnären Henri Chopin. Äventyret återges på höghastighetsengelska och förståelsen blir därefter. Information eller upplevelse? Verket vacklar på ett frustrerande sätt, men det som biter sig fast är ett maniskt nötande av sentimentalitet. I sökandet efter Chopin har Vonna-Michell fotograferat av personliga föremål trettiosex gånger vardera och rivit sönder sina familjefoton.

När Maja Eizin Öijer använder sig av upprepning och slitna kort är syftet diametralt motsatt: att ladda bilderna med känslor. Andréhn-Schiptjenko visar Fiction; en serie bitterljuva fotografiska collage. Eizin Öijer är känd som en tidig postmodernist med faiblesse för remix men det är först nu, i sextioårsåldern, som hon blommar ut fullt. Hon binder samman femtiotalets kärleksslisk med kristna extaser och når genialt raffinemang. Livets sav sjuder i dödens skugga och det som kroppar inte vågar visa uttrycks av våldsamt prunkande rosor. Kitschen hålls i ett rigoröst grepp av konstnären så att det blir sublimt, subtilt och saftigt. En fest på många nivåer. Annat är det med kvinnosynen: Eizin Öijer har ingen feministisk plan för den visuella kulturens skattkistor av dockor, kattor och bakåtböjda våp.

Andra bullar bjuds av Monica Sjöö på Konstnärshuset. Hon delar Eizin Öijers intresse för transcendentala ögonblick men sedan går det brett isär och det är hissnande att jämföra hur samma trampolin slungar ut dem i så olika terräng. Sjöös konstnärskap hämtar sin näring från naturfolkens matriarkat och målningarna jäser av besvärande särartsfeminism. De skulle med fördel kunna förpassas till historien istället för att ta upp vår nutid. Bara det att kvinnosaken är som en städning. Ingenting blir sagt en gång för alla och där har curatorerna från Museum Anna Nordlander en viktig uppgift. Det kan fortfarande storma kring God giving birth från 1968 och målningen är ett av portalverken på Liljevalchs utställning Konstfeminism. Sjöö avled i fjol, men hann fråga sig vad som egentligen hade ändrats.

Att sakerna, vi och livet inte går framåt utan runt-runt uttrycks med önskvärd tydlighet på Roger Björkholmen. Där har Lukas Göthman skrivit ”Everything strange and I belong”. Han upprepar samma mening hundratals gånger, tills duken tar slut.Det blir meningslöst och rörande på samma gång, vid varje målning. Jättetetavlorna är som virkade av diverse kluriga fraser och orden fyllda av vardagsmagik. Göthman tycks ha hittat meningarna någonstans, kanske i sig själv. De blir hans funna objekt och han placerar dem i hypnotiska rader. Står man nära är det risk för att drabbas av svindel och att falla, var det i kaninhålet?

Magdalena Dziurlikowska