Recension publicerad 2006-05-26 i Expressen.

Automatic, Färgfabriken
Garageuppfartsreflektorerna bränner av ett brutalt hej, 500 watt och ögonen steks till ägg. Besökaren får alltså samma fysionomi som Candyman (1998), ett tidigare verk av Peter Geschwind. Sedan bär det av, påfrestande som vore man en docka i Merry-go-round (1994) och satt fast med huvudet i folknöjet, ytterligare ett verk från förr som dyker upp i minnet.

Installationen Automatic summerar allt det gångna, hela den hushållsneurotiska paletten, och den har tagit två år att färdigställa. Resultatet är en åskmullrande tour de force. Tillika en efterlängtad välgärning; att någon visar, med saker, hur stor Färgfabrikens sal egentligen är.

Saker, saker, de tar över golv, tak och varandra. De är surrade i mönster eller hoppbyggda till heraldiska bestar. Ett bord med vattenkannehuvud spyr i en gummibåt och en borrmaskin slår ut i tygblommor. Det väsnas, bländas och swischas. Kruxet är bara att man vill ha ännu mera men grejerna trilskas. Slocknar och slutar tvärt. Oj, var det dags att gå vidare nu?

Sådana tröttsamt relationella tricks ligger och skräpar överallt. Man måste gå av och an kring en cementblandare med dammvippor för att den ska behaga svänga ett par varv, men när den väl gör det är det förstås dada-roligt. Automatic är en säker cocktail med sedvanligt geschwung men ganska snart tappar man både tråden och tålamodet.

Och då, i grevens tid, huvudet på spiken! Ett infernaliskt suggestivt skuggspel visas längst bak i salen. Folk flyr och saker slungas efter dem, grunkorna accelererar vid nedslaget och bärs ut skyndsamt. Det låter som fars men är fullkomligt isande och lyfter allt det andra.

Med skuggorna i bakhuvudet djupnar nämligen bilden av den utströdda rekvisitan. Skruttibangbang-kabarén mognar, och Geschwind når klassisk mark när han kommenterar tragedin i att det är så stor skillnad mellan människan och det av människohand skapade.

Att sakerna är mer beständiga än vi, mer konkreta. Att man vet vad man ska ha alla föremål till men inte vad man ska med sig själv till. Där blir ens egen smärtsamma och enigmatiska position tydlig och där blir Automatic minnesvärd.