Mika Rottenberg, Sneeze to Squeeze, Magasin 3, 8 feb – 2 juni 2013.
Krönika publicerad 2013-05-03 i Sydsvenska Dagbladet.

Minns ni barnprogrammen där man fick se hur polkagrisar eller gummistövlar producerades? Hur allt fabrikstillverkades på de mest häpnadsväckande sätt av exakt anpassade maskiner. Hur den närmast alkemiska processen fascinerade mer än det som spottades ut i slutändan. Mika Rottenbergs videoverk tar tag i samma känsla men surrealistskruvar den några varv till. I klaustrofobiska kamrar tillverkar märkliga kvinnor banala ting på vidunderliga sätt. Rottenberg säger att hon inspireras av Karl Marx, av slutna ekonomiska system och av det poetisk sorgliga faktum att mycket av det som tillverkas slängs direkt.

På Magasin 3 utspelar sig en produktionskultur som är sin egen mening, sin egna fysiska och mentala plats. I videoverket Tropical Breeze framställs servetter preparerade med citrondoftande svett från en svart bodybuildarkvinna som kör en lastbil. I Mary’s Cherries tillverkas maraschinokörsbär av snabbväxande röda naglar som knådas av vällustigt kvinnliga arbetare. Verket Squeeze förbinder ett salladsfält och en kautschukplantage med underjorden, där asiatiska kvinnor masserar händer och framställer en avfallskub. Dough handlar om en deg som knådas av kvinnor vars kroppsformer påminner om degens olika stadier. Slutprodukten blir en grå plutt i plastpåse.

Kvinnorna i Mika Rottenbergs verk har ofta extrema utseenden, som TallKat, 2.20 lång, och lever av att exponera sitt yttre. Men även om de hämtar sitt självförtroende i det som slentrianmässigt ses som ett handikapp finns här en vidare fråga, den om kroppars förtingligande och varors besjälande. Frågan om människan ses som medel eller som mål. Nina Björks senaste bok Lyckliga i alla sina dagar handlar just om detta. Om hur marknaden flyttar fram positionerna ända in i oss. Idag kan man köpa bröstmjölk, sperma, ägg eller någons livmoder i nio månader. Idag annonserar tjänstesektorn efter personliga kvaliteter och skriver att deras anställda ler äkta leenden. I ett sådant sammanhang framstår till och med Josef Stalin som god retoriker: ”Människan är det allra värdefullaste kapitalet.”

Mika Rottenbergs verk och Nina Björks bok berör också marknadsekonomins inneboende surrealism. När man på 50-talet frågade president Eisenhower vad folk skulle göra för att rädda konjunkturen svarade han: Köpa. Vad då? Vad som helst. För det spelar ingen roll vad som produceras, bara att det produceras och köps, och mer varje år, annars kollapsar systemet. Det talades redan på 50-talet om förkortad livslängd på varor, nödvändiga modeväxlingar och om potatisfärgade potatisskalare så att de lättare skulle slängas bort av misstag. Att ifrågasätta slöseriet med jordens resurser, mänskligt liv och tid blir omöjligt i en marknadsekonomi. Om världen skulle konsumera som vi gör i Sverige skulle vi behöva tre jordklot. Ändå satsar vi varje år 60 miljarder kronor på marknadsföring för att höja konsumtionen.

Magdalena Dziurlikowska