Ett uttdrag ur boken Text i samtidskonsten, utgiven av Sveriges Konstföreningar 2012.

Magdalena Dziurlikowska Intervjuad av Mathias Jansson

Vilken betydelse har texten i din egen konst?
Det visuella och verbala alltid varit områden där jag känner mig mest hemma och i min konst vill jag förena de två. Jag gick in i konstnärskapet via måleriet men saknade orden. Sedan gjorde jag collage och fotoserier med berättelser som integrerades i uttrycket. Nu arbetar jag främst med videoverk, och ibland tecknade serier, där orden och bilden är en självklar del av mediet. Min idéprocess börjar ofta i orden, det är en narrativ, en känsla eller en stämning som jag vill gestalta och det konstnärliga arbetet blir ett samspel mellan ordens och bildens världar som berikar varandra.

I verk som ”Ålderskillnaden” och ”Det starkaste ni har” har du arbetat med serier som är en form av symbios mellan text och bild. Varför valde du att arbeta i serieformatet?
Det finns ett tydligt släktskap mellan film och tecknade serier. Ett händelseförlopp som kläs i bilder och utspelar sig inför betraktaren. Jag hade arbetat med personliga berättelser i videoverk under flera år och ibland fått frågor om hur det kändes att vara så öppen och blottlagd. Själv kände jag att det fanns många ämnen som jag inte ville gestalta med mig själv i film. Åldersskillnaden är en serie om hur det är att leva i ett förhållande där det finns en markant åldersskillnad. Det starkaste ni har handlar om ett våldtäktsförsök jag utsattes för som artonåring. Visst skulle jag kunna göra filmer om det, och kanske använda mig av skådespelare, men det kändes att jag, med de förutsättningar jag hade då, kunde nå längst via serieformen. Eftersom jag inte tycker om att teckna fotograferade jag bilder till serierna och målade ovanpå utskrifterna, allt för att skapa ett mer oväntat uttryck. Serier förväntas ofta vara humoristiska och färgstarka, vilket går i linje med mitt uttryck, men jag ville också infiltrera den formen med allvarliga berättelser.

Språket och berättelsen verkar vara viktig för dig. I många av dina videoverk utgår du från personliga berättelser. Magnus Bärtås talar om verkberättelser och videoessän där gränsen mellan dokumentär, videokonst, berättaren blandas och flyter ihop. Är det något som du tycker dina videoverk handlar om?
Videoessä är ett användbart begrepp, en personlig röst berättar om sin eget universum men berör också en allmängiltig sida. Iscensatta dokumentärer är en annan benämning jag använt. När jag skriver manus använder jag mig av händelser och dialoger som har utspelats i verkligheten och försöker ge det en utformning som förstärker känslan. Med andra ord rör det sig om en personligt färgad poetisk sanning. Samtidigt är det verkligen det som är min sanning, en känslornas sanning, som kommer åt andra aspekter än en dokumentär. Jag har ofta funderat på gränsen mellan det jag gör och olika dokumentära metoder, och i mitt senaste projekt försöker jag synliggöra skillnaderna och likheterna. Med stöd från Konstnärsnämnden har jag gjort två filmer på samma tema, en konstvideo och en dokumentär. Samma utgångspunkt och två olika resultat som ibland sammanstrålar i överlappningar. Temat är min och min mammas relation. I konstvideon spelar jag både mig själv och min mamma. Jag har lånat kläder av henne och köpt en peruk i hennes hårfärg. Allt som sägs i filmen har också sagts i verkligheten, men berättelsen är ändå formad i en tydlig gestaltning. Dokumentärfilmen bygger på intervjuer med mig och min mamma där samtalen förstås inte följer manus. Bildsättningen är inte heller arrangerad på samma sätt som i en konstvideo eller spelfilm. Naturligtvis kan en konstvideo göras utan manus och med en dokumentär bildsättning, precis som en dokumentär alltid är en vinklig av verkligheten men jag ville renodla metoderna för att öka tydligheten. Det jag fick ut av projektet, och något jag hoppas att andra kan bära med sig, är den rikedom av möjliga vägar som används för att förmedla en sanning.

Som konstkritiker befinner du dig även på andra sidan. Där har du som uppgift att med hjälp av text beskriva och förklara andra konstnärers verk. Har detta påverkat hur du själv ser på din egen konst?
Jag började skriva konstkritik i Expressen när jag gick mitt tredje år på Konstfack. I bagaget hade jag en universitetsutbildning i konstvetenskap och yrkeserfarenhet som konstpedagog från olika museer. Jag var van att beskriva konst i ord och det konstteoretiska kom på sätt och vis innan eller samtidigt med mitt konstnärskap. Nu skriver jag kontinuerligt om konstutställningar i Stockholm för Göteborgs-Posten och Sydsvenskan, men upplever inte att mitt konstnärskap påverkas nämnvärt av det. Naturligtvis influeras mitt konstnärskap av allt jag är med om, men som konstnär har man ändå sitt eget idiom och en inre logik i sin utveckling. Jag ser främst konstnärskapet och kritiken som två skilda professioner. Att vara recensent för de egna konstnärliga projekten samtidigt som man försöker göra dem vore hämmande. Däremot har jag alltid skrivit om min egen konst, i dagboksjournaler, på hemsidan, till utställningar, och tyckt om att sätta ord på det jag gör konstnärligt. När jag skriver konstkritik bedömer jag verket på dess egna premisser och lever mig in i konsten, jag lyssnar, och strävar efter att tala verkets språk.

Hur upplever du textens betydelse i dagens samtidskonst? Finns det några verk, konstnärer, eller utställningar som du tycker använder text på ett intressant och nytt spännande sätt inom samtidskonsten?
Den beskrivande texten har en stark ställning i samtidskonsten. En poetisk och konstnärlig text är däremot inte lika vanlig. Det skulle kännas befriande att se mer originella och välskrivna texter i det material som omgärdar konst. Tyvärr finns det en alltför stor vördnad för det teoretiska som gör att en del texter om konst hamnar i en annan värld än det de beskriver. Skribenten vill hitta illustrationer till hipp teoribildning snarare än att uppleva verken och det leder till akademismens kolonisering av konsten. Men det finns många bra motexempel. Textkonsten där orden är det främsta materialet, videokonsten där berättelser bär upp uttrycket och hybridformer som väver samman olika genrer. När jag undervisar på konstskolor i konst och text tar jag gärna upp konstnärer som Patric Larsson, Kajsa Dahlberg, och Johan Thurfjell, för att nämna tre av fyrtio. På förberedande konstskolor uppmanar jag eleverna att våga använda ord i sina verk och att skriva mer personliga artist statements. På konsthögskolor där jag fungerat som uppsatsopponent blir jag ofta glatt överraskad av de avskalade, ärliga och inkännande beskrivningarna av konst.

Magdalena Dziurlikowska är konstnär och konstkritiker och skriver för bl a GP, Aftonbladet och Konstperspektiv.