Kommentar publicerad 2008-12-12 i Expressen.
Över dagens konstmarknad möts två ekonomiska lufttryck; 80- och 90-talens uppblossande med efterdyningar och den senaste tidens avkylning. Färgen kan fortfarande vara färsk på en målning som auktioneras ut, en bra försäljning får mer press än en bra utställning och auktionshus visar konst som inte är till salu. Haussen för nyare verk bidrog till en föränderlig konstmarknad där gallerier och auktionshus trädde in i varandras roller, ingick allianser eller utvecklade antipatier. Nu fortsätter korsbefruktningarna, men med krassare förtecken. Andreas Brändström fick en partner i Bukowskis som köpte 25 procent av aktierna men galleriet uteslöts ur Galleriförbundet. Andreas Brändström: ”Jag tror inte att det hade gagnat den svenska konstscenen om jag flyttat till Berlin av ekonomiska skäl istället för att göra mer resurskrävande utställningar här med en stark delägare. Bukowskis har inget intresse av att köra över oss med oegentlig inblandning. Det finns gott om hemliga samarbeten mellan gallerister och auktionshus, skillnaden är att vi går ut med det offentligt.”
Galleristen Magnus Karlsson ser problem med de upplösta gränserna mellan konsthandlare och utställningsproducenter: ”Auktionshusens ambition är inte att främja konsten utan de drivs på rent affärsmässiga grunder. De arbetar kortsiktigt med ett fåtal mycket säkra kort, söker upp privatpersoner som äger passande konst och lockar folk att spekulera. Mycket av en sådan försäljning bygger på sorgliga omständigheter som dödsfall, skilsmässor eller konkurser. Det är slumpmässigt vilka verk som är till salu men auktionshusen har pengar i ryggen att slå in dessa verk som ikoniska. Dessutom lyfts försäljningen upp av sensationella skäl i media och tolkas som en viktig konsthändelse. I den processen blir konstnären en kommersiell kurva och konsten en illustration. En lågkonjunktur som svalkar av konstmarknaden kan vara välgörande.”
Joakim Geiger, utställningsansvarig på Åmells konsthandel, håller med om att ny konst under de senaste decennierna hamnat alltför tidigt på andrahandsmarknaden: ”Man kan förstöra en konstnärskarriär genom att sätta ett för högt pris på ett kortsiktigt och oseriöst sätt. Åmells arbetar nu med en kollektion nyare konst som inte är till salu. Med denna vill vi visa kunderna hur man kan bygga en samling av mer oväntat slag som inte behöver kosta skjortan och som har en genomgående röd tråd. Åmells har slutat sälja samtidskonst; vi överlåter det till gallerierna, de är bättre på det.“
Andreas Brändström tror dock på samarbeten mellan konstvärldens kommersiella aktörer: ”Om auktionshusen är marknadsplatser och gallerier långsiktigt arbetande så kan de senare ha ett gott inflytande på de förra. Talet om att auktionshusen profiterar på konstnärer är onyanserat. Haussen kring samtidskonsten hade inte ägt rum utan auktionshusens inblandning. Jag tror att vi inom den närmaste framtiden och på grund av lågkonjunkturen kommer att se stora strukturomvandlingar på konstmarknaden.”
Magnus Karlsson, Andreas Brändström och Joakim Geiger, som tidigare drivit galleri, är dock ense om en sak: de hade blivit upprörda om någon av deras konstnärer gjort som Damien Hirst då han strax innan höstens börskrasch rundade sin gallerist och gick till auktionshuset Sotheby’s istället. Ett galleri lägger ner mycket tid på en konstnärs karriär. De tar en stor del av risken när de upplåter sin lokal och är med i produktionen av verket på ett helt annat sätt än ett auktionshus som bara hanterar slutprodukten. Karlsson, Brändström och Geiger tror att Hirsts tilltag var en på förhand uppgjord aktion: ”ett massmedialt spektakel iscensatt av Hirst och hans gallerist” och ”galleristen fick förmodligen en kick-back”.
Oavsett ekonomiskt klimat verkar auktionshusen få nya uppgifter och gallerierna har inte heller spelat ut sin roll. Klarar man bara av att hålla en balans mellan den vinstdrivande och den estetiskt intellektuella delen av en konstförmedling så kan alla parter vinna på ett samarbete. Striden står onekligen om ifall auktionshusen med sin allt större inblandning kommer att genomsyra konstmarknaden på ett rått kommersiellt sätt eller inte. Den gyllene regeln är att skynda långsamt och redovisa aktionsplanen. Spela med öppna kort och låt konstnärerna och konstpubliken komma till tals.
Magdalena Dziurlikowska