Intervju publicerad i Konstperspektiv nr 2, 2011.

Färg, form, figuration och något mer, något som vanligtvis inte finns med när måleriet flödar och installationerna växer. Det är texten. Monika Marklinger står ut i den svenska konstvärlden genom att foga samman färgstarka målningar med slagkraftiga ord. Hennes berättelser, stridsrop och citat kommer från många olika kulturer. Hon är intresserad av globalisering och har ofta arbetat på resa. Nyligen hemkommen från New York och precis frisk från magsjuka tar hon emot i arbetsrummet hemma i Hägersten. Ateljén är för stökig, menar hon, så vi sitter vid redigeringsbordet. Datorparken surrar dovt, barnens leksaker glänser i hyllan, målningarna och orden flyter förbi på skärmarna framför oss.

MD: Varför har du valt att förena text och bild i ditt konstnärskap och hur började du göra det?
MM: När jag gick på Mejan drabbades jag av en insikt, nästan alla bilder i vårt samhälle visas ihop med text. Varför skulle i så fall jag bara ägna mig åt bilden? Jag ville föra ut måleriet i samhällets eget rum. Första gången jag kombinerade text och bild var i en måleriinstallation 2002 där jag mixade självbiografiska bilder och texter med reklamslogans.
MD: Din installation har rötter i pop-konsten, där bild och text kombinerades. Men text har också funnits i medeltida helgonbilder och i 1700-talets stadsvyer. Hur tycker du att en bild förändras av textens närvaro?
MM: Så fort du tar in text i en målning blir tolkningen mer låst. Samtidigt kan du säga något mycket tydligare. Jag balanserar mellan dessa två, och det är kanske därför jag tycker om att jobba med stora installationer där de olika delarna ger en mångtydighet.
MD: Men du har också gjort mer avgränsade, klargörande arbeten.
MM: Ja, ett av dessa är en målad billboard med texten ”Sometimes I Think That Painting Is The Only Way We’ll Have A Revolution”. I början av 2000-talet reste jag upprepade gånger till Indien och valde att samarbeta med inhemska affischmålare. Billboarden var uppsatt på Bangalores huvudgata Mahatma Gandhi Road. Det är en symbolgata för globaliseringen och världsmarknaden, fenomen som Gandhi opponerade sig starkt mot. Bangalore är också en knutpunkt för den digitala revolutionen. Mot detta ställer jag hantverket, det fysiska arbete som ofta läggs ut på entreprenad och osynliggörs. Måleriets lågstatusaspekt har alltid intresserat mig.
MD: Det finns en uppdelning i samtidskonsten mellan koncept och utförande. Textkonstnärer har ofta fokuserat på det idémässiga, och ibland precis som du arbetat i stadens rum. Jenny Holzer, Barbara Kruger, Tracy Emin…
MM: De du nämner opererar med färdiga statements och är desperatradikala, medan jag är intresserad av ett undersökande. Jag tycker om tydligheten i deras arbeten, men själv njuter jag mer av en process där jag får lappa och laga, pröva och ändra om.

MD: I ett av dina projekt omgestaltades det svenska valet genom indiskt affischmåleri. Varför ville du lappa ihop dessa världar?
MM: Demokrati beskrivs ofta som globaliseringens kitt. Genom att flytta vår egen valdebatt till en annan demokratitradition ville jag undersöka hur de politiska innebörderna påverkas. Valspråken kommer från olika svenska riksdagspartier och är hämtade från valkampanjer under hela 1900-talet.
MD: Här uppstår ett temperamentsbrott och de svenska politikerna blir förfrämligade. På så sätt osäkrar du tolkningen av något givet. Vad är vinsten med det?
MM: Det är roligt att driva med den svenska självbilden eftersom vi är vana att se oss som en mönsterstat. Jag ville också problematisera kunskapssamhället. På samma sätt som vi exporterar snus och fälthaubitsar till Indien, borde vi i ett kunskapssamhälle också kunna exportera svensk folkhemsideologi.
MD: På vilket sätt inspireras du av massmedia i dina installationer och hur bearbetar du dina första intryck?
MM: Ibland när jag läser om något i tidningen och ser illustrationerna tycker jag att det borde vara andra bilder till texten. I installationen ”Struggle For A Global Soul” valde jag att arbeta med detta. Men den största utmaningen med verket var att kombinera måleri och projektioner. Det är så tråkigt på utställningar när måleri hänger i ett rum och videoverk i ett annat och jag kände en längtan efter att förena dessa världar. Jag tycker om när nya bilder och rum växer fram ur verket på grund av ljusets spel och motivets komplexitet.
MD: Böcker och tidskrifter är andra rum för din konst, eller ser du på din medverkan där som en illustratör?
MM: På den senaste dokumentan i Kassel fick varje land presentera en tidskrift. Ryssland bidrog med den rysk-engelska publikationen ”Chto Delat” (What Is to Be Done?) där jag hade gjort teckningarna. Till formatet påminner den om en dagstidning och tar upp postmarxistiska frågeställningar om inflytande och demokrati. Jag kände mig inte som en illustratör eftersom jag inte tog ett jobb som låg utanför min egen agenda. Tidningsläsningen är ofta en startpunkt för mitt konstnärliga arbete. Mina verk börjar oftare med en text än med en bild.

MD: Många av dina bilder är gränslösa collage. Ibland låter du olika tidsepoker möta varandra, som i teckningarna inspirerade av Östermalmstorgs tunnelbaneutsmyckning.
MM: Jag ville rycka loss Siri Derkerts bilder ur väggen och sätta dem på demonstrationsplakat för att ge deras revolutionära innehåll ny aktualitet. På plakaten finns också bilder på nutida politiker och demonstranterna är hämtade från ett första-maj tåg i Turkiet 2007.
MD: Hur ser du på internationella företeelser som 1:a maj, transnationell aktivism och världsnyheter som når varje land på jordklotet? Kan vi säga att mänskligheten skapar en gemensam kulturell värdegrund?
MM: Just det ville jag undersöka i ett videoverk där jag jämförde olika tidningars rapportering kring samma världsnyhet. Under ett års tid vaktade jag på stora världshändelser och när något sådant inträffade, som till exempel Saddam Husseins dödsdom, köpte jag mängder av tidningar från hela världen. Jag tittade inte bara på de visuella likheterna i de globala scoopen utan också på hur tillgången till bilder påverkar vad som blir en världsnyhet. Det var intressant att se hur reaktioner på en nyhet blir till egna nyheter och hur media agerar när det saknas bilder från en händelse. Bortsett från de allra största händelserna var rapporteringen förvånansvärt heterogen. Att nyhetsflödet ser likadant ut världen över är till viss del en myt.

MD: Ett av dina videoverk handlar om färg-TV:s utveckling. Vad handlar det om?
MM: ”The Politics of Colour” är en dokumentär videoinstallation jag gjorde tillsammans med min man Johan Waerndt. I verket tog vi fasta på den politiska diskussionen om färg-TV:s potential att förena världen. Retoriken var i grunden densamma som när Internet var nytt. Informationen skulle skapa kulturellt samförstånd, men gränserna för de olika färg-TV-systemen kom att följa kalla krigets och kolonialismens uppdelning av världen exakt.
MD: Dina projekt har under de senaste åren alltmer handlat om hur samhället fungerar, de formar sig till en sorts bruksanvisning för världen. Kan man säga att du forskar och vad tycker du om den konstnärliga forskningen?
MM: Forskaren lägger spår till spår och jag uppskattar att arbeta på det sättet. Visst tycker jag om att också leka runt med materialet, men i grunden handlar det om en mycket analytisk process. Detta gäller i högsta grad även måleriet. Ibland får jag en känsla av att många konstnärliga forskningsprojekt stannar vid att utforska konstvärldens egna strukturer. Jag hoppas att den konstnärliga forskningen inte blir en intern historia.

Magdalena Dziurlikowska