Kommentar publicerad 2009-07-11 i Göteborgs-Posten.

Ska vi ha konstnärlig kvalitet eller jämställdhet? Genusvetaren Vanja Hermele har djupdykt i bildkonsten, och sagt att ju mer hon pratar om konst desto längre bort vill hon vara från den. På uppdrag av Konstnärernas Riksorganisation har hon gjort en intervju- och statistikstudie där ingen går fri, för så blir det när strukturella brister påtalas. En fråga som Hermele granskar är valet mellan bra och jämställd konst. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth slår ifrån sig, ska man ha hög kvalitet så kan det bli ojämnlikt.

Jag har själv varit där, i antagningsjuryn, där vi var säkra på kvaliteten men hade problem med könsbalansen. Som om det vore en motsättning. Ja, så kanske man känner, menar Hermele och tar fram uppgifter från könsneutrala ansökningsprocesser till Fotohögskolan i Göteborg. Fler män kommer in trots att fler kvinnor söker. Det verkar alltså finnas något outtalat i kvalitetsbegreppet som gynnar mäns konst. Mönstret håller i sig även efter skolan, kvinnliga konstnärer är underrepresenterade och deras konst billigare. Tyvärr är det fortfarande så, det beror inte på gamla synder, det blir inte bättre för var dag som går, och allt finns det statistik på.

Konstvärlden diskuterar gärna dessa problem, men när det kommer till konkreta åtgärder anses konsten för hög och viktig, dessutom saknas det regler på området. Det är som att säga att resten av samhället ska kvotera men konsten är något extra och därmed befriad från världsligt trams. Men samtidskonsten håller just på med detta trams! Med maktstrukturer, politik, könsidentitet, snedfördelning… Så varför är inte konstvärlden mer intresserad av jämställdhet som tillgång, och nyfiken på vad som kan födas fram ur bättre könsbalans? Måste jämställdheten betraktas som ett nödvändigt ont, där kvaliteten bor i den ena vågskålen och kvinnorna i den andra, och är det ett synsätt som är moget vårt samhälle?

Magdalena Dziurlikowska