Krönika publicerad i Konstnären nr 2, 2009.

Livet igenom har jag fått välja mellan två alternativ: att ta ett jobb jag inte vill ha, få en månadslön som jag kan leva på, vara en god samhällsmedborgare och oantastlig feminist ELLER att jobba med det jag vill, som jag tycker är viktigt, och delvis leva på någon annan. Jag valde det senare. Det har inneburit glädje och ett liv som inte känns förfelat men samtidigt mycket tvivel, smygande och tjafs. Jag hade till och med ett gräl om det med en kompis, som jag sa upp bekantskapen med.

Jag träffar Konstnärens redaktör Anders Rydell för att spåna fram vad jag ska skriva om jämställdhet. För jag behöver hjälp med ämnet. Är jag inte feminist? Jo, jag blir arg och förvånad över dikotomin mellan blått och rosa i barnvagnen, över att det ropas hora i grundskolan, våldtas på gymnasiet, underbetalas på jobbet, hustrumisshandlas på helgen och nedvärderas i masskulturen och i klassikerna. Jag blir ledsen över de strukturella skillnader som skär djupa sår i människor och lobotomerar samhället i män och kvinnor. Men jag har inte så mycket eget att komma med.

Vad nu? Naturligtvis har jag, precis som alla andra, känt av ojämställdheten på bara skinnet: ett våldtäktsförsök här, etthundra sexistiska gliringar där… Jag är också, som varje levande människa, skyldig till att ha behandlat män och kvinnor olika. Ja, skriv om det, säger Anders. Äh, det där är så allmänt, jag har förträngt hälften, dessutom har det blivit mycket bättre sen jag blev vuxen och började jobba med kultur. Ah, denna fina kulturö där det flyter genuskunskap i bäckarna. Jag kanske är för lite bakom kulisserna, jag jobbar ju trots allt som frilans… Här blir Anders intresserad: ”så du försörjer dig på att skriva?”

Mgrhp… får jag fram. Samtalet har nu fått en annan vändning, från det mysigt strukturella till det svidande individuella. Det är onekligen skrivandet som ger mig fickpengar, för jag säljer ju ingen konst, så är det att inte ha en gallerist. Fast skrivandet håller mig inte heller med bröd och husrum, det gör Tomas. Ja, min man betalar hela hyran, och maten när vi storhandlar. Det är den skamliga sanningen om mitt liv som konstnär, skribent och människa. Men om det nu är så ohållbart för mig, varför byter jag inte bransch?

Livet igenom har jag fått välja mellan två alternativ: att ta ett jobb jag inte vill ha, få en månadslön som jag kan leva på, vara en god samhällsmedborgare och oantastlig feminist ELLER att jobba med det jag vill, som jag tycker är viktigt, och delvis leva på någon annan. Jag valde det senare. Det har inneburit glädje och ett liv som inte känns förfelat men samtidigt mycket tvivel, smygande och tjafs. Jag hade till och med ett gräl om det med en kompis, som jag sa upp bekantskapen med.

Vi bråkade i Köpenhamn, vi hade inte känt varandra speciellt länge när jag erkände min materiella belägenhet. Han fick något distanserat i blicken och mellan oss utspelades följande samtal.

Han: Du lever ju som en femtiotalshustru och samtidigt är du en snopphuggarfeminist som inte ger cred åt din man!
Jag: Inte konstigt att jag inte nämner min ekonomi om det ska reageras på det sättet! Jag står inte på barrikaderna och hugger snopp för att sedan shoppa upp Tomas pengar på chihuahuaor. Jag gör varken det ena eller det andra och en femtiotalshustru hade hemmet som sin livsuppgift. Hon putsade och fejade…
Han: Aha, så du gör ännu mindre?
Jag: Jag jobbar heltid med min konst, jag skriver upp alla mina timmar!
Han: Tänk om jag bara skulle göra filmer som ingen vill ha. Du bara leker!

I vanliga fall hade jag tyckt att ”lek” varit en värdig beskrivning av min konstnärliga process och refererat till Huizingas Homo Ludens, men där på Ströget är jag så arg att jag bara vill slänga av mig ryggsäcken och vråla. Jag pekar istället på en bänk, vi sätter oss. Att konstnärer av båda könen har svårt att försörja sig och under vissa tider lever på någon annan är ett välkänt problem, men det gör väl inte deras konst eller deras önskan om ett jämställt samhälle mindre trovärdig? Jag börjar gråta. Då säger han att det är obehagligt också för honom för han såg mig som så stark och så brister jag så lätt. Han behöver dock inte oroa sig länge, jag får upp flåset igen, nu på snabbköpet.

Jag: Så jag får inte vara feminist om jag inte har cash? Jag får alltså inte tycka vad jag vill om jag inte tjänar tillräckligt, ungefär som rösträtt räknades förr i tiden? Du menar att jag skulle få vara feminist för en månad sen då jag hade ett jobb som pressansvarig på Polska institutet, men inte nu? Men det är nu som pengarna har kommit in på kontot, tralala!
Han: Det handlar inte om det, men när vi pratade på tåget till Louisiana…
Jag: Du sa att kvinnliga chefer glömmer bort att vara kvinnor. Vad är det de glömmer? Är det glamourbögens outfit i garderoben eller att snyta barnen?

Nu har vi handlat mat. Han är dubbelt så stor som jag men tycker att jag ska ta den tunga matkassen, jag är ju feminist. Jag ställer kassen demonstrativt på marken och säger att jag ska ta ett tidigare tåg hem. Han undrar om det är för att han sa si eller så.
Jag: Nej, det är inte för att straffa dig utan för att vi ska sluta straffa oss själva med varandras sällskap.
Han: Men man utvecklas om man umgås med oliktänkande, inte bara med ja-sägare.
Jag: Om man har mer gemensam värdegrund så behöver det inte bli ständiga stunder av uppslitande ärlighet.

Så åkte jag hem till Stockholm och ringde en vän.
Han: Jag känner igen det här tankesättet som han har, det finns en sorts människor som… hur ska jag säga det? De är mycket konservativa och tycker att man ska leva i en bubbla med sina ideal. Så när en vänstertjej har ett dyrt armband så anses hon inte trovärdig.

Ja, skriv om det, säger Anders.

Magdalena Dziurlikowska