Andres Serrano, Fotografiska

Andres Serrano, Redemption, Fotografiska, 13 mars – 17 maj 2015.
Recension publicerad 2015-03-20 i Sydsvenska Dagbladet.

Andres Serrano, Piss Christ. Få konstnärer är så sammanväxta med ett verk från sin produktion som han. Ett fotografi på ett krucifix nedsänkt i urin som skapat kontroverser sedan 1987. Serrano värjer sig mot kritiken, hans avsikt var inte att häda. Som troende katolik och samtidskonstnär säger han sig ha rätt till de religiösa symbolerna. Caravaggio, Michelangelo, konsthistorien är full av provocerande bilder på Jesus som sedan inlemmats i kanon. Serrano allvarsskämtar på pressvisningen om att påven Franciscus skulle kunna stoppa anklagelserna om blasfemi och ge honom en ny publik.

Hittills har jag betraktat Piss Christ som kritik mot kristendom. Nu koncentrerar jag mig bara på det jag ser. Den gulröda Pisskristus glöder stillsamt som en insekt i bärnsten. Oändlig i sitt tålamod, tidlös och meditativ. Ingen skulle veta om kisset ifall inte titeln var där. Men på vilket sätt är utsöndringen ett problem? Finns inte gud överallt och är inte hela skapelsen helig? Kan det här vara en ny andaktsbild, en som upphöjer det låga och låter besvikelsen över allt som skett i religionens namn finnas med?

Mjölk, tårar, sperma, blod. Kroppsvätskornas magi fortsätter i en svit abstrakta bilder där måleriet snarare än religionen blir en fästpunkt. Den stilrena diptyken Milk/Blood inledde serien 1986, den kan både referera till HIV-epidemin och till Piet Mondrians abstrakta kompositioner. Fotografi skildrar oftast en rumslighet, det finns ett perspektiv, där finns varelser och föremål. Här finns bara ett bildplan och färgen blir huvudperson, precis som i en abstrakt målning. Det som också sker är att Serrano renodlar skönhet i något som i många kulturer haft en rituell aspekt men som i en sekulariserad värld äcklar så fort det lämnar kroppen.

De flesta av Serranos fotoserier är dock varken abstrakta eller vätskefyllda. Porträtt på Ku Klux Klan-anhängare med vita huvor. Porträtt på uteliggare som rätar på nacken. Detaljer av kroppar på bårhus. Skjutvapen från olika samlares kollektioner. Äkta bajs arrangerat mot suddig natur. Sadomasochistiskt anstrukna lekar. Serrano menar sig vilja infiltrera världar där han inte förväntas vara. Fotografierna är stora, skarpa, färggranna och avbildar mer eller mindre tabubelagda ämnen. Bildspråket refererar till barocken, till det dramatiskt ljusdunkla och känslomättade. Tyvärr landar det ofta i reklamliknande syner. Serrano är växelvis allvarlig och lekfull, han håller fram en regisserad skärva av det han sett, men en infiltration skulle kunna vara mycket mer än så.

Redemption, räddning och friköpande, så heter Serranos retrospektiv på Fotografiska. Alltför ofta sker friköpandet på ett tungfotat sätt med ett slitet bildspråk. Men ibland lyckas han reclaima, återta den religiösa konsten och få kroppen att återuppstå liksom själen. Då frigör han det andliga och heliga från en trångsynt tradition och skapar ikoner för vår tid.

Magdalena Dziurlikowska