Louise Bourgeois, I Have Been to Hell and Back, Moderna Museet, 14 feb–17 maj 2015.
Recension publicerad 2015-02-19 i Göteborgs-Posten.

Älskad och ansedd. Louise Bourgeois konstnärskap skriver sig självklart in i konsthistorien och i mångas hjärtan. Varför? Är det för att hon med sitt långa, produktiva liv visar på ett hopp? För att hon är stark och skör samtidigt och använde konsten för att överleva? Är det för det okuvliga uttrycket i ansiktet, i skulpturerna och i texterna hon skrev. Hon broderar på en näsduk: I have been to hell and back. And let me tell you, it was wonderful.

Bourgeois arbetade konstnärligt hela livet, och slog igenom internationellt när hon var sjuttioett år gammal. Sedan skapade hon konst i ytterligare trettio år. Hälften av verken på Moderna Museet är från åren efter sekelskiftet, då hon var över åttio år. Hon är mest känd för sin stora spindelskulptur Maman. Spindeln var för Bourgeois ett mycket positivt djur som hon associerade med sin mor, en restauratör av bildvävar. Spindlar är intelligenta, visar inga känslor och har nerver av stål, och sådan var min mor, säger Bourgeois. Men spindeln är också en bild av konstnären som skapar ur sitt inre och spinner en ny verklighet. Den nio meter höga bronsspindeln som visats världen runt fraktades till Stockholm i en öppen container över havet och står nu utanför Modernas port.

Inne i museet öppnar sig ett nät av rum, det ena syns genom det andra, skärvor och prismor av rumsligheter fyllda av skulpturer, teckningar och måleri. Bourgeois livsverk har delats upp i nio kamrar, Flicka på rymmen är den första. En tecknad svävande flicka åtföljs av bilder på kvinnokroppar där ett hus invaderat huvudet, och blivit en mur för ansiktet. När Bourgeois gifte sig med konsthistorikern Robert Goldwater flyttade hon från Paris till New York. Hon blev maka och mor till tre barn i en miljö där hon inte trivdes och inte kunde språket. Som konstnär tillät hon sig att uttrycka svårigheterna i detta, och hon antecknar: ”Man kan stå ut med vad som helst om man skriver ner det.” Nästa rum bär titeln Ensamhet och befolkas av totemliknade vita träfigurer som Bourgeois gjorde på 40- och 50-talet och kallade för personager. En av dessa är Woman with packages och Bourgeois förklarar: ”En kvinna som bär paket är ansvarig för vad hon bär och de är mycket ömtåliga och hon är totalt ansvarig. Ja, det är en fruktan för att inte vara en god mor.” Verket Love är en ranglig stapel av röda kuddar med den tyngsta överst.

I kammaren Trauma spricker känslorna upp i aggression. På en metallställning hänger benknotor och på dem Bourgeois sidenunderkjolar. I barndomshemmet fanns en sömmerska vars enda uppgift var att sy och laga familjens underkläder. Skulpturen Couple är två huvudlösa kroppar som syftar på hennes fars tioåriga vänsteraffär med den andra hjälpredan, barnens privatlärare. Efter faderns död gick

Bourgeois i psykoanalys i trettio år. Spirande Janus är en hängande bronsskulptur av två penisar som pekar åt varsitt håll, mot det förflutna och mot framtiden. Rummet Bräcklighet, ett blått skåp proppfullt med glasflaskor, en blå målning med stenöken mot horisonten, en blå kvinnokropp med pilar som anspelar på den helige Sebastians martyrium. Den här kvinnliga önskan att behaga, säger hon i en dokumentär som SVT sänder, den önskan är en plåga. Hur ska du kunna vara dig själv och samtidigt behaga?

Naturstudier stoltserar med Topiary, ur en mörk och oformlig trädrot växer en sirlig rosa kvinnoblomma upp. Topiary är konsten att förbättra naturen och kanske handlar verket om sublimering. Evig rörelse är ett vibrerade rum, tätt av målningssviten I det oändliga där blodsband greppar om varandra, och skulpturen Arch of Hysteria, en gyllene hängande kropp i brygga. Bourgeois: ”Den röda tråden löper gungande till oändlighet den ska aldrig avbrytas, överges eller klippas av. Det finns en evig tråd och det är du.”

Det mörka avsnittet Relationer är samlad åtrå och smärta. Lappade och köttiga tygskulpturer av människor. Together är två huvuden utan öron eller ögon, de når varandra endast med utsträckta tungor. I rummet Ta och ge återfinns en serie med röda händer som sträcks mot varandra, 10 am Is When You Come to Me. Det handlar om samarbetet med assistenten Jerry som i trettio år kom till henne tio på morgonen, alla dagar utom söndagar. Balans är utställningens sista del som går i blått, en färg för fred, meditation och flykt. I målningen Blue Is the Color of Your Eyes formas himlen till två bröst och jorden därunder till tre. En skapelseberättelse av evigt givande.

Bourgeois menade att det finns mycket som utmanar intellektet men inte leder till någon erfarenhet. Endast erfarenheten med all sin smärta intresserade henne. Det är det hennes livsverk handlar om och det är därför hon är älskad. Hennes konstnärskap är livsviktigt, för långt fler än henne själv. Moderna Museets stora retrospektiv speglar, förklarar och förhöjer skönheten i det.

Magdalena Dziurlikowska