Vårsalongen, Liljevalchs konsthall

Vårsalongen, Liljevalchs konsthall, 30 jan – 29 mars 2015.
Recension publicerad 2015-02-11 i Göteborgs-Posten.

Den cykliska Vårsalongen är åter här och bjuder på ett déjà vu. Liljevalchs konsthallschefer som avlöst varandra har alla satt sin prägel på salongen och utställningarna har varierat kraftigt i karaktär och kvalitet. Mårten Castenfors som stått vid rodret i sju år upprepar sitt recept att blanda högt och lågt med hänvisning till Vårsalongens själ. Ja, det är en jurybedömd utställning där alla får skicka in verk. Men vem vill betecknas som låg eller titta på det som är lågt? Med utgångspunkten att här visas bra och dåligt, får man ta skeden i vacker hand och hitta sin egen snitslade bana bland det som är lovvärt eller i alla fall bra i sammanhanget.

I första salen ett Big Bang. Flera maffiga verk som slår an tonen, att här är upptakten till något stort. Joakim Allgulanders himlastormande konstruktion Katapult, Karola Messners jättemålning Världsteater som famnar människans historia och Heléne Anderssons installation Posture där ett klot visuellt brakar in ett målat tyg så att färgerna flyger och far. I andra salen fortsätter det storskaliga med Simon Anunds betongiga stadsplan Fragile och Niki Lindroth von Bahrs svarta, jättelika, gulliga och skrämmande Ghost Cat. Naturligtvis finns mängder av måleri runt om på väggarna, bra sådant av Märta König och Tomas Larsson.

I kabinetten får de mer finstilta uttrycken plats. Jenny Janssons hemlighetsfulla collage Tidan 1-3, Anita Kärrmans skira kompositioner av japanska skrivtecken och Thomas Temptes fantastiska intarsiaarbeten som gestaltar antinazistiska händelser, Vita rosens sista flygblad och Lejonet från Münster. Halvvägs in i utställningen återfinns de konceptuella uttrycken. Erika Fransson från Göteborg visar ett av Vårsalongens fräschaste verk, en fotoserie på en låda där man kan hänga ner sina bröst i två hål och låta avfotografera lådan allena. Vad händer då med sexualiseringen av den kvinnliga kroppen? Ett helt annat fotografiskt projekt är en vardagssurrealistisk svit med svävande man av Johan Westerlind.

Den enda genren som inte kommer till sin rätt på Vårsalongen är videokonsten. I flera år har filmerna fått en egen black box-sal där monitorerna stått tätt och guldkornen lyst, men nu finns bara ett fåtal oinspirerande verk spridda i salarna. Desto lättare är det att känna igen teman som återkommer, exempelvis staden. Den stora skulpturen Floating City av Nina Lindgren och Joakim Engbloms höghus målade rakt ovanifrån. Tomas Conradis tecknade takskyltar från kaliforniskt 20- och 30-tal ger den mest intressanta inblicken i vad urbanitet är och kan vara.

I de sista salarna syns de textila teknikerna, som Rebecka Llerenas Hårboll, en kattpälsig fotboll med svans eller den äckelvackra, stora mattan Frukost med bacon, ägg och bruna bönor av Göteborgs-baserade Maja Michaelsdotter Eriksson. De politiskt laddade verken kommer också på sluttampen. Max Johansson Ströms sovjetiskt inspirerade affischer som avbildar Fredrik Reinfeldt eller Tove Krabos Affective Seasons där stads- och industrilandskap badar i giftiga färgslöjor.

Efter ett fullt varv i salarna blir det som alla redan visste ännu tydligare. Bra konst är inte svår, tvärtom, den är glasklar, och människor som är ovana vid kulturyttringar förstår inte mer av dålig konst. Vårsalongen är populär, förra året kom sjuttiosex tusen besökare. Där finns ett stort ansvar. Folk kommer inte för att de lockas av stridsropet högt och lågt. De kommer för att det är en tradition, för att de känner någon av de drygt hundra medverkande, för att det är kul att se en så stor utställning, för att så många andra går, och för att salongen har en ambition att tala till gemene man.

Det finns olika sätt när man vill vända sig till allmänheten. Ett sätt är att göra en mix av det som råkar bli inskickat. Ett mer ambitiöst sätt vore att försöka vrida spiralen till det mer spännande. Det går, det har gjorts förut, men det tar flera år. Främst handlar det om att ta de sökande och sin publik på större allvar. I stort och smått kan man göra det, att våga manifestera något i sina val och verkligen skapa en salong, att ha verkbeskrivningar i katalogen och att inte ägna fyrtionio sidor av publikationen åt bilder på juryn och texter om hur lätt det var att välja.

Det finns tillräckligt många utbildade konstnärer som knappt får ställa ut och tillräckligt många autodidakter som inte får platsen de förtjänar. Många bra konstnärer skickar inte in sina verk för de märker hur salongerna ser ut, år efter år. Det finns en dold Vårsalong, botten av isberget, den har funnits där i många vintrar nu. Frågan är bara när vi ska upptäcka och erkänna den.

Magdalena Dziurlikowska