Hilma af Klint, Abstrakt pionjär, Moderna Museet, 16 feb – 26 maj.
Recension publicerad 2013-02-28 i Sydsvenska Dagbladet.

Hilma af Klints vidunderliga väg genom livet, och de följande sjuttio åren är fulla av kontraster. När Moderna Museet inviger den hittills största utställningen med hennes måleri strålar det av självklarhet, och marken ligger beredd för ett internationellt genombrott. Ett esoteriskt livsverk har gått från att vara ett marginaliserat rykte till en given referenspunkt, och det sägs nu att Hilma af Klint, vid sidan av Edvard Munch, är ett av de viktigaste skandinaviska konstnärskapet.

De monumentala dukarna slår an en böljande, hemlighetsfull ton. Symboler och väsen turneras genom de långa serierna med mer abstrakta bildelement och tecken. Redan 1906, flera år innan Kazimir Malevitj, Piet Mondrian och Wassily Kandinsky utvecklade Hilma af Klint ett abstrakt formspråk. Men hon var ingen vägvisare för sin samtid och hon ville aldrig abstrahera det sedda. Istället ville hon gestalta det icke synliga med en hand ledd av högre mästare.

Tillsammans med fyra kvinnliga konstnärer bildade Hilma af Klint gruppen De fem som ägnade sig åt spiritistiska seanser och teckning. Verken signerades inte och af Klint upplevde sig själv som ett medium. ”Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle framställa och ändå arbetade jag fort och säkert utan att ändra ett penseldrag.” Hilma af Klint kunde också måla på ett helt annat sätt, noggranna porträtt och landskap, så som hon lärt på Konstakademien, och det hon fick beställningar på i sin Stockholms-ateljé. Det andra måleriet var en hemlighet som bara de närmaste fick se och i testamentet står det att verken inte skulle visas förrän tjugo år efter hennes död, då världen kunde vara mogen.

Hilma af Klints familjebakgrund var adlig, ekonomiskt trygg och intellektuell. Intresset för naturvetenskapen var en konstant i hennes liv och ingen motpol till utflykter in i övernaturliga världar. Vid sekelskiftet upptäcktes röntgen och elektromagnetiska vågor, plötsligt kunde man se under ytan på tingen och veta att rummet var fullt av osynliga vibrationer. Spiritistiska seanser var på modet och anhängarna höll sig gärna à jour med de senaste forskarrönen. Förmodligen valde Hilma af Klint ett liv bortom mittfåran också på grund av det manligt dominerade konstlivet där kvinnor inte ansågs kunna göra något unikt, bara reproducera.

Den främsta uppgiften som Hilma af Klint ansåg sig ha var att gestalta den mänskliga andens evolution. I hennes viktigaste svit Templet, och i de andra serierna finns utvecklingsstadierna där det materiella, betecknat som w, transformeras till det andliga u. Ett steg på vägen i en sådan metamorfos var sammansmältning av den gula manliga och den blå kvinnliga principen. Spiralen eller snäckan är också ofta förekommande och förbinder österlandets cykliska tema med västvärldens linjära framstegstanke. Hilma af Klint sökte sig med sin övertygelse till det teosofiska och antroposofiska sällskapet men när Rudolf Steiner fick se hennes måleri ställde han sig skeptisk. Detta påverkade af Klint att måla på ytterligare andra sätt i slutet av sitt liv.

Hilma af Klints levnadsbana tecknas av ständiga omprövningar och orädda vandringar in i det okända. Utställningen på Moderna Museet tar fasta på just detta, hennes mod och en vilja att förstå den värld hon levde i. En flod av målningar, teckningar och skrivna dokument varieras och görs begriplig i stora salar och kabinett. Men framförallt är utställningen en stor estetisk upplevelse och en tankeställare. Här finns en konstnär som vigde hela sitt liv åt en enda självpåtagen uppgift, blommade i ett fascinerande konstnärskap, och upptäcks först under vår tid. Det ska också tilläggas att Hilma af Klint var en feministisk pionjär. Det hon skapade åt sig själv, på bekostnad av omvärldens uppmuntran, var ett avantgardistiskt jätteutrymme av tid, rum och tänkande.

Magdalena Dziurlikowska