Lindsay Seers – Black Maria, Bonniers konsthall, Resan till månen 8 feb – 8 april 2012.
Krönika publicerad 2012-05-07 i Sydsvenska Dagbladet.

Förra året exponerades den fotografiska bilden av konsthallar och museer, i vår har det varit videokonstens tur. Resultatet har fallit olika ut, med en del höjdpunkter, men det som dröjer kvar är känslan att det kunde vara så mycket bättre. Greppen har inte utvecklats konsekvent utan har stannat vid ansatser, som i sig själva kan ifrågasättas.

Bonniers konsthall och Moderna Museet har ställt samman utställningar med historiska perspektiv. I Resan till månen grävde Bonniers i det förflutna, med ett för museet typiskt teoretiskt angreppssätt. Titelverket var George Méliès klassiker från 1902, därefter gick det raskt in i nuet. Ett par angelägna verk presenterades, men det mesta var inneslutet i en tidskapsel eller upptaget av sitt koncept. Ingen, förutom Lindsay Seers, berättade om vad det innebär att vara människa. Istället var det mest inomkonstnärliga kommentarer eller verk som teoretiserade kring sitt eget medium.

Liknande gällde för Moderna Museet, som samtidigt fyllde sju salar med den experimentella filmens pionjärer. Om modernismens experiment tappar i begriplighet så kan videokonstens ålderstecken vara än mer markanta. Videoverken kändes lika angelägna för den samtida videokonsten som stumfilmen för dagens spelfilm. Skillnaden blev särskilt slående då man från dessa salar tog sig till Eija-Liisa Ahtilas rumsliga, flerkanaliga videoinstallationer, en utställning som pågick parallellt och betonade det samtida.

Till skillnad från dessa exposéartade utställningar har Kulturhuset presenterat en tunn skiva av tiden, Bortom tid – Internationell videokonst nu (pågår till 20/5). Tyvärr känns detta inlån från videokonstfestivalen LOOP/Screen from Barcelona, 2003–2011 inte speciellt representativt för dagens videokonst. Inte heller är det vaga temat, där konstnärer sägs förhålla sig till tidsbegreppet, upplysande. Pärlor blandas med pinsamheter, men trots allt har här funnits mer att glädjas åt.

För svenska videokonstnärer måste dessa satsningar te sig märkliga. Moderna Museets reliker ur samlingarna, Bonniers konsthall premierande av det självrefererande och teoretiska, Kulturhusets visning av deltagarna från en festival i Barcelona – var finns en engagerad genomgång av videokonsten idag och inte ett förutsägbart urval från igår? Varför kan man inte få se ens ett uns av all den svenska videokonst som görs idag? Det saknas också ett intresse för den videokonst som är mer narrativ och mindre kommenterande i sitt tilltal. Jag tänker på alla de spännande historier gestaltade av videokonstnärer som inte är alldeles till sig för att de jobbar med rörlig bild, utan har något mer att berätta. En sådan utställning kommer konstinstitutionerna kunna presentera när de släpper sitt ängsliga grepp om historiska förebilder, jakten på internationellt upphaussade namn och den överdrivna tilltron till konstteori.

Magdalena Dziurlikowska