Claude Monet – Nymphéas (Näckrosor)
Recension publicerad 2011-11-15 i Sydsvenska Dagbladet.
Stämningar och känslor står i centrum när J M W Turner, Claude Monet och Cy Twombly samtalar med varandra över tre århundraden, märkligt nog på Moderna Museet istället för på närliggande Nationalmuseum. Dis, ånga, väta. Andetag och tårar. En darrning på handen, en skälvning på rösten, själens rörelser. Solnedgångar, soluppgångar och vattenspeglingar, sedda som hägringar genom extas och sorg. Alla tre intresserade sig för det ogripbara som genomsyrar varje situation. Atmosfären är min stil, sa Turner, och fyllde skissböckerna med stämningsbilder. Motivet är oviktigt för mig, det jag vill återskapa är det som finns mellan mig och motivet, menade Monet. Och Twombly uppfattade måleriet som en sammansmältning av idéer och känslor som projiceras på atmosfären.
Turners dukar är vitglödgade. Skeppens silhuetter avtecknar sig mot den eld som både himlen och vattnet tycks gjorda av. En virvlande malström manas fram men blir upphängd mitt i undergången, beslöjas och löser upp sig i föraningar. Turner kallade vernissagedagarna för målardagar då han inför publikmötet gjorde sina målningar tydligare. Själv verkade han se ett värde i det oavslutade, det ännu inte förseglade, det som fortfarande är i vardande. När han blev ekonomiskt oberoende ägnade han sig åt ett måleri rikt på ljus men fattigt på motiv.
På 1840-talet, då han var i sextioårsåldern, betraktades Turner av många kritiker som en kufisk föredetting. Med Monet var det tvärtom, då han i början av 1900-talet var lika gammal ansågs han vara bättre än någonsin. Det är i pensionsåldern han målar Themsen, i samma anda som Turner. Monets rosalila skyar och kanaler smeks fram, penseln avsätter kronblad efter kronblad i färgens heltäckningsmatta. Näckrosorna däremot gestikuleras fram, till hälften på duken, till hälften i luften. På nära håll finns en märkligt torr, gipsig yta, på avstånd svävar de dyblöta.
Twombly verkade när det romantiska landskapsmåleriet och impressionismen tillhörde det förgångna, han steg fram ur den abstrakta expressionismen utan att alltid få ett eget uttryck. Dukarna växer, flödar och rinner, ibland flätas ord in i kompositionerna. Turner och Monets guldramsinfattade tittskåp verkar höra till en annan värld, men även i Twomblys målningar blir naturen en behållare där själen får rum. För att förstärka lidelsen använde Twombly gärna mytologiska referenser. Turner nyttjade också myten, men då för att bredda en samtida händelse, Monet däremot tillhörde en generation som vände myten ryggen.
Moderna Museet låter Turner, Monet och Twombly mötas sent i livet, i det som kallas sen stil. De reducerar, skakar bort allt utanverk och får ett mer avklarnat uttryck. De står i akt tre i sina liv och har inte längre tid med oväsentligheter. Men utställningen är slösande rik och lusten till måleriet fångar betraktaren. Också lusten till livet är påtaglig, och det förvånar inte att målarna ville göra sig påminda också efter döden. Turners testamente ledde bland annat till instiftandet av det årliga Turner Prize. Monet donerade sin stora näckrossvit till franska staten som placerade den på Orangerimuseet i Paris. Året innan Twombly dog ställde han ut serien Camino Real som hämtar sitt namn från Tennessee Williams pjäs där Lord Byron och Casanova funderar över vad det betyder att åldras och gå ur tiden. En känsla, en stämning, som man väcker hos någon annan är kanske det bästa sättet att alltid finnas kvar.
Magdalena Dziurlikowska