Pipilotti Rist, Eyeball Massage, Hayward Gallery.
Nathalie Djurberg, World of Glass, Camden Art Centre.
Recension publicerad 2011-11-14 i Aftonbladet.
I London kan man just nu se stora utställningar av två videokonstnärer. Pipilotti Rist och Nathalie Djurberg skapar var sitt universum av skönhet, smärta och frågor om den mänskliga naturen. I deras sinnliga förhållningssätt finns flera beröringspunkter men också betydelsefulla skillnader.
Att känna glädje, och inte skuld. Att njuta av att vara en människa med hungrig blick, mjuka fötter och nyfiken tunga. Pipilotti Rist har smakat på världen med sitt konstnärskap. Nu visar Hayward Gallery i London en retrospektiv om tre decennier och ett tjugotal videoinstallationer. En förtrollad trädgård av överraskningar öppnar sig. Små monitorer göms i stora snäckor och i handväskor, en uppslagen bok i museishoppen blir en teaterscen och en film projiceras i knät på den som sätter sig i rätt stol. Bäst kommer Rist till sin rätt i de uppslukande videoinstallationerna där nakna kroppar och vänlig natur flödar av färg. Lobe Of The Lung är en sådan hypnotisk parallellvärld. Med lugn musik och mjuka kuddar välkomnas besökaren att uppleva verket i horisontalläge. Tulpanodlingar i skördetid varvas med närbilder av kroppens landskap. Ett skrumpet ögonlock med taggigt hår brister ut i seende, en våt blick blottas som en uppskuren litchifrukt.
Också på Camden Art Centre porträtteras den lustdrivna människan, men ur ett annat perspektiv. Nathalie Djurbergs och Hans Bergs nya filmer kan ses genom en skog av glaspjäser där avgjutna prydnadsföremål staplats på varandra i ett barockt överflöd. Glaset finns även inne i filmerna som kontrast till den mjuka leran, och som ljud i den suggestiva musiken. Men framförallt är glaset en metafor för det kylslagna, bräckliga och vassa i filmernas fabler om destruktiva lekar. En kvinna tvekar mellan smärta och lust när hon fastnar i rävsaxar samtidigt som rävsvansar smeker hennes skinkor. En ko råkar krossa allt glas och skär självbestraffande bort allt sitt kött med en glasskärva.
Precis som Pipilotti Rist, skapar Nathalie Djurberg allkonstverk där film, märkliga föremål och stämningsfull musik förför betraktaren. Båda bygger alternativa världar där sexuell lust, djuriskhet, kvinnokroppen och humorn tar framträdande plats. Skillnaden är att Rist väljer paradisets väg medan Djurberg fokuserar på skuld och perversioner. Djurberg formar en ödestyngd kabaré där människan är inlåst i sin egen dumhet, kåthet, ondska och otillräcklighet. Som konstnärstyper verkar de vara varandras motsatser, men möts i en undersökning av det mänskliga. Rist och Djurberg har tolkats i feministiska termer, men feminismen är en bieffekt hos dem. Däremot verkar båda ha ett moraliskt budskap. Rist pekar på livet: lev och låt leva, se färg, se glädje! Djurberg å sin sida visar en skuldspiral där enbart förnedring ger en förbiilande stund av lust. Samtidigt skapar Djurberg en installation som gnistrar av styrka och visuell prakt. Rist och Djurberg sätter sin tilltro till konsten och livet och den främsta känsla betraktaren bär med sig är lycka.
Magdalena Dziurlikowska