Hill, Hill, Hill, står det besvärjande med konstnärens piktur på den tjocka utställningskatalogen. Och konstpubliken kommer rusande till Waldemarsuddes stora retrospektiv. Men när han i schizofrenins våld ideligen skrev sitt namn och frågade ”Är Hill känd?” var svaret nej. Idag är både de känsliga landskapsmålningarna och de vildsinta sjukdomsteckningarna brett älskade. I Hills sjukdomskonst finns gripande skildringar av utsatthet, men eftersom hans produktion var manisk, och ibland urholkad av sjukdom, efterlämnade han en uppsjö av bilder av varierande kvalitet. Trots det omfamnas allt i hans oeuvre.
Denna uppskattningens väg leder genom modernismens jakt på det äkta, som man tyckte sig hitta hos barnet, vilden och den sinnessjuke. Den vansinnige antogs ta in verkligheten på ett mer ursprungligt sätt än den av civilisation förfinade människan. Konstens portar öppnades för ett ostyrigt, gäckande uttryck och den galne mästaren trädde fram på scenen. Ernst Josephson, Inge Schiöler, Åke Göransson eller Erland Cullberg. Talangfulla, skolade målare vars uttryck påverkats av livslång schizofreni. Med personliga och färgstarka verk har de passat väl in i expressionismens värld av utlevelse.
Ett mer distanserat förhållande till själens sjukdomar slog igenom något senare. Jean Dubuffet inspirerades av mentalpatienters teckningar och lanserade termen art brut, den råa konsten, där Adolf Wölfli var en föregångare. En flörtig relation till sinnessjukdom blev med tiden gångbar, starkast företrädd av Salvador Dalí, och myten om att en sann konstnär är lite galen fick fäste. Vid sidan av de mer eller mindre psykiskt sjuka konstnärerna i strålkastarljuset fanns också en särlingskonst där representanterna inte nödvändigtvis var diagnostiserat galna. Brevbäraren Ferdinand Cheval som under flera årtionden byggde sitt ”idealpalats” i södra Frankrike. Ensamvargen Henry Darger med det 15 000 sidor långa, illustrerade manuskriptet. Båda oförstådda, sedan rentvådda och med stort inflytande på senare generationers konstnärer. Precis som CF Hill.
På utställningen med CF Hills konst framgår tre saker tydligt. Att det går konjunkturer i galna konstnärer. Att den konstvärld Hill befann sig i var dålig på att se det nyskapande hos dem som tog några steg bortom mittfåran. Och att dåtidens konstutbildningar inte förberedde de blivande konstnärerna på den nya tidens konst. På akademierna avbildades antika skulpturer och ingen galning släpptes över bron. Mycket vatten har sedan dess runnit under broarna, men kan någon som är schizofren eller bara lite eljest komma in på den Bolognaprocessanpassade konstakademi vi skapat? Liknar inte den teoretiska undervisningen vid dagens konsthögskolor studiet av antika skulpturer på så sätt att få elever ser tydliga kopplingar mellan den teori som lärs ut och den konst de vill göra?
Men när eleverna gjort sina teoretiskt säkrade gesällprov och släpps ut på den fria marknaden får de väl vara så dåraktiga de vill? Både ja och nej. Att kladda med oljefärg, klä sig sjavigt och vara prisgiven åt inre röster är ingen framkomlig väg idag. Då går det betydligt bättre att ta kommandot över sin sinnesjukdom eller kontextualisera de krafter man tycker sig besitta. Man får inte vara galen hur som helst. Man måste vara galen på rätt sätt.
För mer än ett decennium sedan försökte Anna Odell begå självmord. När hon berättade om sina erfarenheter av psykvården för människor i sin närhet blev hon misstrodd. Därför iscensatte hon processen igen, för att dokumentera och ifrågasätta vårdens rutiner. CF Hills och modernismens väg var att med galenskapen öppna upp andra verkligheter. I Odells projekt finns galenskapen som ett socialt och psykologiskt problem, inte som ett konstnärligt uttryck.
En annan samtida metod för att träda i gränslandet mellan det jordiska och det övernaturliga är att utnämna sig till medium. Cecilia Edefalk samtalade med döda konstnärer på Modernautställningen 2010. Ylva Ogland skapade Snöfrid, sin egen tvilling bakom spegeln och destillerade henne i form av en dryck. Marja-leena Sillanpää igångsatte projekt som ”Jag är klärvoajant” eller ”Jag har kontakt med döda”. Konstvärldens mottagande av dessa verk illustrerar ett slags repressiv tolerans. Naturligtvis får konstnärerna komma till tals med sina udda erfarenheter, men få följdfrågor ställs och allt är upp till var och en att avgöra efter bästa förmåga. Det borde uppmärksammas hur konsten och det så kallade galna samverkar i vår förståelse av kreativitet.
Galenskap som metod kan tränga igenom vedertagna, men godtyckliga gränser och avslöja skevheter. Det galna omvandlas då från dårskap till kritisk handling, och vansinnet får en rationell funktion. På så sätt är det galna en brandfackla väl värd att tas om hand i konstens estetik, på konstnärliga utbildningar och i vår samhällsgemenskap. Men galenskapen kan också innebära ett mörker där den mentala ohälsan trycker ihop tillvaron istället för att vidga den.
I CF Hills konstnärskap finns exempel på båda och. Schizofrenin var såväl frigörande som förödande för hans skapande. Teckningarna var banbrytande ur ett modernistiskt perspektiv men för Hill själv hade de snarare en magisk än estetisk funktion, han tecknade för att överleva. En del av Hills produktion från sjukdomsåren liknar så pass mycket det många andra psykotiska människor åstadkommer att schizofrenin kan sägas ha en egen uttrycksform. Hills teckningar betraktas oftast i en annan kontext, den biografiska, som gör bilderna mer intressanta och kompenserar för den ibland bristande kvaliteten. Det är ett synsätt som riskerar att reducera konsten till symptom. Men guldkornen i Hills sjukdomskonst sträcker sig långt bortom symptom, de formar sig till ett starkt vittnesmål om vad det innebär att vara en människa.
Magdalena Dziurlikowska