Göteborgs Internationella Konstbiennal


Krönika publicerad 2011-09-18 i Sydsvenska Dagbaldet.

Vernissagefest 11 september på Röda Sten i Göteborg. Plötsligt kliver konsthallens ansvariga upp och meddelar att lokalen måste utrymmas. Detta är inte ett performance, det är ett terrorhot. Fyra män, med påstådda kopplingar till terroristorganisationen Al-Shabab har gripits. Misstankar har luftats att de häktats för förberedelser till mord på Lars Vilks som förväntades vara på kalaset.

Göteborgsbiennalen kunde knappast ha fått en mer spektakulär start, som också aktualiserar dess tema: det förlorade paradiset, kaos och den nya världens ordning. Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever, heter utställningen och anspelar på John Miltons epos Paradise Lost. Pandemonium, som beskrivs i boken, är den störtade ängeln Lucifers palats. Därifrån lanseras ett alternativ sätt att förhålla sig till skapelsen. Curatorn Sarat Maharaj, med en grupp med-curatorer, bland andra Gertrud Sandqvist, menade att biennalkonstnärerna skulle liknas vid kreativa demoner eller omvälvningarnas uttolkare, men verkligheten stal showen.

De trettiotal konstnärer biennalen samlat erbjuder inte i första hand upplevelser som tar andan ur en. Snarare kan man rekognosera bland olika undersökande strategier som lutar sig tungt mot teoretisk underbyggnad. Mycket av det som visas på Röda Sten, Göteborgs Konsthall, Göteborgs konstmuseum och Bohusläns museum i Uddevalla känns som akademismens kolonisering av konsten. Olika tänkvärda idéer läggs fram, processerna beskrivs, men konsten, själva gränssnittet med vilket man tänkt sig att kommunicera, blir ofta en osjälvständig bricka i ett större spel. Att konst kan vara beroende av text eller kontext är inte problemet, så har det varit länge. Problemet uppstår när konstverken inte tillför något utöver den förklaring som kan läsas i katalogen.

Bryndís Snaebjörnsdóttirs & Mark Wilsons videoinstallation med måsar och människor som växelvis äter från samma bord är dekorativ, och ifrågasättandet av det antropocentriska synsättet intressant, men som konstverk med ambition att lyfta ett sådant tema känns det otillräckligt. En undersökning som lyckas bättre är Antonio Vega Macotelas utbyten av tjänster med interner på ett fängelse i Mexico City. Inom de snäva ramarna för vad som är tillåtet skapas här en handel baserad på tidsåtgång. Konstnären Macotela letar efter fången Ismaels kärlek utanför murarna, i utbyte och under samma tid använder Ismael sina nervösa tics för att skrapa ett kraterliknande hål i boken Greven av Monte Cristo.

Visst glittrar det till av poetiska och visuella guldkorn i Göteborgsbiennalen, men de styrande i Pandemonium borde ha sett till att det blänkte lite tätare.

Magdalena Dziurlikowska