Sara Thun, Upsala Nya Tidning, 2010.

Konstnären och konstkritikern Magdalena Dziurlikowska är mest känd för sina omdiskuterade kortfilmer. På torsdag gästar hon Konserthuset för att föreläsa på Videokonstfestivalen – om sitt konstnärskap och om två filmer som handlar om frivillig barnlöshet.Namn: Magdalena Dziurlikowska.
Ålder: (Snart) 35 år.
Yrke: Konstnär, skribent och konstkritiker.
Bor: På söder i Stockholm.
Favorit plats i Uppsala: ”Jag gillar när stenhus ligger nära vatten, precis som husen vid Fyrisån.”
Aktuell: Föreläser på Videokonstfestivalen i Konserthuset den 27 maj. En tävling för både amatörer och professionella konstnärer. Tävlingen pågår både den 27 och 28 maj. Festivalen är gratis och öppen för alla.

Konstnären Magdalena Dziurlikowskas verk utgår alltid från hennes egna erfarenheter och tankar. I kortfilmerna Den heliga Graal och Jag har inte bett om det här, som hon kommer att visa på Videokonstfestivalen på torsdag, berättar hon att hon lockas mer av att skaffa husdjur än barn.

I dina filmer, Den heliga Graal och Jag har inte bett om det här, är du fast besluten att inte skaffa barn. Vad är det som är så jobbigt med just barn?
– Lite knäppt att säga, men jag har ändrat mig. Jag vill ha barn!
Oj, vad otippat!
– Ja, precis. Jag ändrade mig nästan nyss.
Var det allt snack om lattemammor i medierna som fick dig på andra tankar?
– Nej. Det var dels efter att jag läst Maria Zennströms bok ”Hur ser ett liv ut om man inte får tillräckligt med kärlek” som handlar om hur hon i 45-årsåldern kämpar för att få barn. Jag kände igen mig i hennes liv i övrigt, i det konstnärliga arbetet, i känslorna av att inte komma någon vart eller ha ett tydligt sammanhang. Jag vill inte sitta tio år senare i samma frilansskit som nu och känna att jag inte utnyttjat mitt liv till fullo. En annan anledning är att jag blivit tillsammans med en man som har två vuxna barn och jag gillar deras relation. Jag närmar mig också kvinnans bästföredatum. Fertilitetsklinker i Danmark hjälper kvinnor under 39 år, så om fyra år kan det vara för sent för mig.
Vad det här inget du tänkte på förut?
– Nej, det kändes långt ifrån mig och jag gjorde den senaste filmen om frivillig barnlöshet i februari. Min pojkvän gick in i vår relation för ett år sen med vetskapen om att jag inte ville ha barn. Han vill helt enkelt inte ha fler barn…
Oj då! Du är verkligen öppen kring ditt privatliv får jag säga.
– Ja, jag har alltid haft svårt att avslöja lagom mycket. Jag drivs av lusten att berätta min historia. Ingen annan berättar ju min historia, och jag tycker den är värd att berättas.
Nej precis, men sedan är du konstkritiker också. Är det svårt att bedöma andras konstverk när du själv är konstnär?
– Det är precis samma sak som att litteraturkritiker ofta själva är författare. Att jag själv är konstnär hjälper mig i förståelsen av den konst jag skriver om. Jag recenserar inte mina konstnärsvänner förstås. Då skulle jag bli sågad.
Vad ska du göra i Uppsala?
– Jag ska visa mina två kortfilmer om frivillig barnlöshet och berätta om arbetet med dem.
Hur går det nu när du vill ha barn?
– Jag står för min konst. Det är ett tidsdokument och så sant det kunde bli just då. Filmerna har både upprört och hjälpt folk och bara för att jag själv har ändrat mig betyder inte att filmerna förlorar trovärdighet.
Okej, vad har du för relation till Uppsala annars?
– Uppsala älskar mig!
Jaså?
– Min förra pojkvän har rötter i Uppsala så jag har varit här ibland. Annars har jag haft en separatutställning på Teatergalleriet, deltagit i en grupputställning på Bror Hjorths Hus, varit med på Videokonstfestivalen tidigare och också på Uppsalas Internationella Kortfilmsfestival. Det centrala området kring Fyrisån är fint.