Recension publicerad 2010-05-27 i Göteborgs-Posten.

Klick! Äntligen är Fotografiska museet här. Födslovärkarna har varat i sjuttio år. Samtidigt har Moderna Museet länge förvaltat fotografi, stora konsthallar väjer inte för fotografiska uttryck och gallerimarknaden är fylld av fotografer. Grundarna Jan och Per Broman kände ändå att Sverige behövde en plats för stora internationella fotoutställningar. De testade för två år sedan med David LaChapelle i Nacka och fick 15 000 besökare. Det nya Fotografiska i ett gammalt tullhus vid Slussen har generös utställningsyta, aktivitetsspäckat program, rigid design, hänförande utsikt och öppet alla dagar till tjugoett. Smakar det så kostar det, nittiofem kronor i entré, men det är också dessa avgifter som ska bära verksamheten. Väl inne möter fyra öppningsutställningar.

Först ut är veteranen Lennart Nilsson, vars slitna och äckelvackra bilder på foster öppnar upp vårt inre kosmos. NASA bar Nilssons bilder med sig ut i rymden, men dem var till stora delar en konstnärliga bilder. Nilssons originalfotografier var svartvita och han har färglagt dem i efterhand. Ägg, spermier och tillhörande vätskor är inte direkt kända för sina regnbågsfärger.  Stafettpinnen från de oföddas rike tas upp av Vee Speers och ”The Birthday Party”. Barnen har blivit typ åtta och poserar. Vee Speers säger sig ha velat skapa en anarkistisk värld där barnen regerar. Istället återfinns snygga könsstereotyper i postapokalyptisk ljus. Blicken har ett naket tilltal, som exempelvis i Loretta Lux barnporträtt, men varför är det så intressant att arrangera barn och ännu en gång kasta på dem den vuxnes fantasi?

På övervåningen har barnen från Speers bilder vuxit upp, blivit allt vad de önskat sig och fotograferats av Annie Leibovitz. Drottningar, rockmusiker, presidenter och mångmiljonärer. Leibovitz är stjärnfotografen som hängt med i fyrtio år och haft tidningar som Rolling Stone, Vogue och Vanity Fair vid sina fötter. På utställningen presenteras de senaste åren av hennes arbete. Eleganta beställningsjobb blandas med privata porträtt av livskamraten Susan Sontag och de egna barnen som Leibovitz fick i femtioårsåldern. Självfallet är det mästerligt foto men också riktningslöst och stundtals kyligt. På detta vuxna liv följer museets café och sedan döden. Joel-Peter Witkin är mästaren av det du inte trodde fanns. Det enda han photoshopat ihop är kentauren. I övrigt är det äkta likdelar, dvärgar, hermafroditer och handikappade. Han säger sig älska de oälskade och komponerar ihop raffinerade barocktablåer. Närmare dödens lockelse kan man inte komma.

Med sina öppningsutställningar markerar Fotografiska ett ställningstagande för det internationellt förankrade, kommersiellt gångbara, monografiska och åldersstigna. En högre curatorisk ambitionsnivå hade varit intressant och spetsiga utställningar utlovas komma, men den första sommaren domineras av de etablerade, sevärda och föga överraskande.

Magdalena Dziurlikowska