Recension publicerad 2010-02-27 i Sydsvenska Dagbladet.
Retrospektiv utställning på Moderna Museet
Tjockt och en åt gången får sakerna smeta av sig i Lundquist målningar. Det är yxa, kvinna, kopp eller träd. Färgens kulör är sober, märkt av en tid då folk gick i hatt och slips. Färgens materia är vild. Det är som om Lundquist verkligen ville böka ner sig i kletet, i materialens mull och tvångsmata dukarna med det feta. Här har du målning, ät det här, så mycket du tål! Lundquist målade aldrig, han tecknade och skulpterade med penslarna. Ett säkert handlag och ett sökande konstnärskap byggde upp tingen med ett par virtuosa vift och ett evigt krafsande. Penselns dans och tröga stret.  Åren har gått och rörelsen blivit sårskorpa. Det är sprickor i de tjocka slicken och damm i fårorna. Jag står nära och äcklas. Det ser så ohygieniskt ut. Slemmigt krafsande och rosslande. Så varför står jag så nära de buckliga svulsterna av stelnad lava? Därför att det är ett landskap av känslor.

Evert Lundquist dog för femton år sedan. Det är nyss. Nära efter hans död arbetade jag på Kina slott och alldeles där bakom fanns Evert Lundquists ateljé. Den skrämde mig och gjorde mig uppgiven. Vitt hus i lummig grönska? Ja, men mörkt, smutsigt, vid vägs ände, längst bort i Drottningholmsparken. Det är så det slutar. Men vad vill jag? Lundquist var en distingerad herre, mån om sitt rykte och yttre. Professor på Kungliga Konsthögskolan och internationellt uppmärksammad målare. Han fick tvillingpojkar med konstnären Ebba Reutercrona. Så flyttade han från familjen till ateljén i parken. Fem år senare kunde de flytta efter. Båda sönerna blev konstnärer, en försvann spårlöst på väg till skolan, den andra led av psykiska problem. Lundquist var depressiv. I slutet av sitt liv var han nästan blind men målade ändå för han visste hur det skulle bli om han tog grönt och gjorde en gest.

En långsam ström, ett vidunder av färgens materia går igenom Lundquist. Han skulpterar på det och styckar det i fyrkantiga dukar. Ger det former av vardag och igenkännbara namn. Varken mer eller mindre. Vad jag kan intressera mig för är livsprojektet att måla tjockt och en sak i taget. Att det kan räcka. För en konstnär och för en konstvärld. Allra främst att det kan räcka för oss människor och vara stort nog. De andra besökarna på utställningen och jag förundras över den vita koppen, det hastigt framvispade ljuset på de platta färgbergen. Men jag tror att vi egentligen blir förvånade över den känslorymd ett penseldrag kan uttrycka och vår stora känslighet för att avläsa det.

Magdalena Dziurlikowska