Recension publicerad 2010-02-24 i Göteborgs-Posten.

Up in the air, Magasin 3
Tom Friedman är amerikansk. Han köper sitt material på stormarknader och är upptagen av den egna kroppen. Vardag och dagsljus är hans farvatten men resan han gör där är hisnande. Otroliga föremål, ting goda att tänka med, föds i hans konceptälskade hjärna och springer fram ur de hantverksvana händerna.

Det är Friedmans första separatutställning i Skandinavien och jag vill ha mer fokus på det lilla och elaka, det passivt aggressiva, där han knåpar ihop minimalism och jagcentrering, som när han skrapar fram sitt ansikte på en aspirintablett eller tuggar 1500 tuggummin till ett slemklot. På Magasin 3, visas ett retrospektivt stråk av viktiga verk och den specialgjorda installationen ”Up in the air”. Det räcker långt, det är häftigt och känsligt. Precis som Jeff Koons och Damien Hirst mättar Friedman popen med filosofi och existentialism. En rymd markerad med några hängande hörn eller ett virtuost äckligt pizzacollage. Magiskt, maniskt och arbetsintensivt jobbar Friedman på konstens klassiska uppgift, att människan ska tappa orienteringen, sakta ner och häpna.

En trappa ner täcks taket av ”Up in the air”. Det är som att vandra på havets botten och se en explosion av euforisk nihilism glittra ovanför. Sakerna i sig är fula, blodiga jätteplåster, proppfulla askfat, öga, keps, gevär och äppelskrutt. Men i varandras berättarknypplande sällskap och med mycket vitt kring blir det poetiskt. Livstörstigt, lidande och humoristiskt likgiltigt på samma gång. Jag läser att installationen är Friedmans svar på den finansiella krisen. Det spelar ingen roll. Det kunde lika gärna ha handlat om en ekonomisk boom. Här finns inga konjunkturssvängningar utan ett stilleben som sprängs i evighet i tusen bitar. Friedman säger: ”Vad som intresserar mig är min oförmåga att smälta allt jag konfronteras med.” Sånt betyder desto mer.

Magdalena Dziurlikowska