Recension publicerad 2007-12-14 i Expressen.
”Att bli mamma” är att träda in i en värmestuga; dörren öppen till köket och X:etmuseet. Så mysigt är det alltid på Botkyrka konsthall men nu satsas för fullt på något mellan mödravårdscentral och konstutställning. Bara mammor ställer ut och deras verk är få. Tursamt nog finns ett par debatter och några texter att avnjuta sittandes på rosa klumpedunsmöbler. I referensbiblioteket väller flaggskeppen fram; från Vera Nilsson till Catti Brandelius. Rikedomen från böckernas värld saknas i utställningen. Men det är sant, man har varken velat svepa historiskt eller duplicera fjolårets Konstfeminism på Liljevalchs konsthall. Så vilka är med?
Olga Egoriva och Natalya Persina-Yakimanskayas videoprojektion ”Three mothers and a chorus” är ett halvtimmeslångt stycke där högdragen kör ger motstridiga råd till förgråtna mödrar. Saftigt anslag och häftig koppling till antik tragedi men djupet dribblas bort. Maria Friberg visar två fotografier från serien ”Embedded”. Männen är som vanligt svartklädda och ambivalenta till de oformliga massor som omger dem. Här vilar de på gräddberg av bolster och ser ut som iglar mot en pösig mage. De väntar, poetiskt och patetiskt och bilden naglar sig fast. Sedan finns Camilla Carlssons skulpterade papperskorg, apropå att barn ser allt med nya ögon och Anne Traegdes videoverk med rökutveckling i ett hus samt skuggor över en fasad i två minuter. Det måste väl finnas bättre visuell kultur på moderskapstemat? Ja, exempelvis Martin Kellermans svit ”Baby Mama” på Galleri Magnus Karlsson.
Vernissagedebatten är desto roligare. Författaren Åsa Moberg Boije hävdar att den nya pappan föds i Sverige och att detta är vårt bidrag till 2000-talets sociala utveckling. Maria Friberg beskriver sig och sin man som två ungkarlar innan de adopterade barn; nu är de två mödrar. Ryskorna replikerar: ”Det låter himmelskt, ni har skyfflat fadersfunktionen till staten och kan ha två mödrar i familjen!”
Röster om faderskapet höjs. Poeten Marie Silkeberg menar att vi lider av en förlamande jämställdhetsiver. När vi har chansen att få moderskapet ordentligt genomlyst sumpar vi det för: ”oj, nu har vi glömt papporna”. Hon säger även att det finns en hänsynslöshet i att vara konstnär och att detta är svårförenligt med ett moderskap. Konstnären Paula von Seth ser däremot barnet som en guide i den absoluta närvaron och i det obegripliga.
Intressant så att man kan slicka sig om fingrarna, men var finns konstverken som axlar allt det här? Detta är bara början, ler intendenten Joanna Sandell efter samtalets slut. Symptomatiskt nog har det producerats ännu en utställning som kulminerar i ansatser och där det pratas mer än det visas.
Magdalena Dziurlikowska